Specialiserad biståndshandläggning inom den kommunala äldreomsorgen. Genomförandet av en organisationsreform och dess praktik

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Parallellt med att kommunerna under 1990-talet fick ett utvidgat ansvar för t.ex. vården av och omsorgen om äldre och funktionshindrade gavs de större frihet att lokalt bestämma över sina organisationsformer. Omständigheterna ledde till ett starkt kommunalt reformtryck, inte minst genom de reformförslag som på olika sätt och i varierande grad utmanade den traditionella gränsdragningen mellan privat och offentlig sektor. Att specialisera biståndshandläggningen inom äldreomsorgen genom att skilja utredning och beslut i biståndsärenden från verksamhetsansvar var ett av många konkreta reformförslag som cirkulerade. På relativt kort tid bestämde sig ett stort antal kommuner för att genomföra reformen. Nya organisationsidéer sprids emellertid inte automatiskt och inte i ett vakuum. Reformförslagen möter handlande aktörer samt etablerade lokala föreställningar om mål och medel, och de påverkas av maktförhållanden mellan olika sociala grupper. I avhandlingens första del studeras hur reformen initierades och motiverades i åtta olika lokala sammanhang. I samband med det kommunala övertagandet av organisationsreformen tillskrevs den alltfler problemlösande egenskaper vilket visade sig vara en nyckel till att förstå dess genomslag. Efter att inledningsvis ha initierats som ett inslag i en privatisering och konkurrensutsättning av den kommunala äldreomsorgen motiverades införandet av reformen med tiden även med argument om den kunde förbättra rättsäkerheten och skapa förutsättningar för kostnadseffektivitet. På detta sätt kunde reformen hämta stöd från olika håll. I takt med att det nya sättet att organisera äldreomsorgen blev allt vanligare kom populariteten i sig att leda till ett reformtryck i de kommuner som inte genomfört förändringen. Specialiseringen av biståndshandläggningen innebär också en nyordning vad gäller arbetsorganisationen. I avhandlingens andra del visas att reformen påverkar handläggarnas yrkesroll och på olika sätt griper in i och har konsekvenser för arbetsfördelningen och relationerna mellan de yrkesgrupper som är involverade i verksamheten. I avhandlingen argumenteras för att specialiseringen av yrkesrollen inneburit att tyngdpunkten kommit att läggas på kunskap kring de formella regelverken och en administrativ skicklighet vad gäller att tillämpa dessa regelverk. Det visas också att medicinska yrkesgrupper i kommunerna på olika sätt gör anspråk på att den kunskap och kompetens de besitter tas tillvara i de bedömningar av den äldres hjälpbehov som föregår biståndshandläggarnas beslut om bistånd. Det finns tecken på att de medicinska yrkesgrupperna fått ett allt större inflytande när det gäller att bedöma behov och föreslå hjälpinsatser. I avhandlingen dras inte någon generell slutsats om vad denna utveckling betyder för biståndshandläggarnas yrkesroll och arbetsuppgifter men åtminstone i en av undersökningskommunerna verkar det som om att det finns anledning att tala om att biståndshandläggaren fungerar som grindvakt. Handläggarna tar emot ansökningar om bistånd, sorterar ut vilka som är berättigade till bistånd och gör en initial bedömning av om hjälpbehovet är kort- eller långvarigt.