Quantitative and Qualitative Assessment of the Myocardium at Risk

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Under de senaste 10 åren har antalet människor i Sverige som dör av akut hjärtinfarkt minskat stadigt. Den äldre befolkningen är dock växande och med ökande antal människor med fetma och typ II-diabetes, står vi inför en stor utmaning i framtiden vad gäller hantering av patienter med akut hjärtinfarkt. För att möta denna utmaning är det viktigt att öka vår förmåga att behandla akut hjärtinfarkt. Korrekt behandling har dock alltid förlitat sig på korrekt diagnos. Ökad noggrannhet och precision av diagnostisk prestanda är därför viktigt, inte bara för den enskilda patienten men också för samhället, eftersom en liten behandlingsvinst kan ge stora besparingar på grund av det stora antalet patienter. Identifiering och kvantifiering av det ischemiska område, även kallat för riskarea, i den akuta fasen av ischemi har varit svårt på patienter med konventionella metoder, t.ex. scintigrafi eller elektrokardiogram. Om man vill undersöka nya behandlingsstrategier, med syfte att reducera infarktstorlek, behövs tillförlitliga mått på både infarktstorlek och riskarea för att kunna bedöma hur mycket som räddas med hjälp av olika behandlingsstrategier. Denna avhandlingen har i stor grad ökat kunskapen kring möjligheten att kunna bestämma riskarea med hjälp av magnetresonancetomografi (MR). Delarbete I visade för första gången i människa att riskarea med T2-viktad MR, vilket visar ödem i hjärtmuskeln, korrelerade med scintigrafi (referensmetod för bestämning av riskarea). Studien visade även att T2-viktad MR kan användas för bestämning av riskarea upp till en vecka efter reperfusionsbehandling. Vid jämförelse med infarkstorlek sågs att stora delar av riskarean hade räddats genom reperfusionbehandling. I delarbete II undersöktes sambandet mellan riskarea mätt med T2-viktad MR och den endokardiella utbredningen av infarktstorlek mätt med kontrastförstärkt MR. Studien visade en signifikant skillnad mellan dessa två metoder för att bestämma riskarea. Studien visade att den endokardiella utbredningen av infarkt kan inte användas för att bestämma riskarea hos patienter med tidig reperfusionsbehandling med liten eller ingen infarkt som följd. I delarbete III studerades hur riskarea vid reperfunderad förstagångsinfarkt mätt med T2-viktad MR förhåller sig till riskarea mätt med funktionsbilder tidigt efter kontrastinjektion (EGE). Studien visade ett starkt samband mellan de två olika metoderna för att bedöma riskarea. Slutsatsen från denna studie är att både T2-viktad MR och EGE kan användas för att bedöma riskarea och räddad hjärtmuskel. Delarbete IV visade att T2-viktad MR i en ex vivo modell i gris kan användas för att bedöma riskarea. Dessutom studerades om T2-viktad MR kan användas för att bedöma riskarea efter injektion av MR-kontrastmedel innehållande gadolinium. Resultaten visade att riskarea på T2-viktade bilder, med och utan kontrast, korrelerade starkt med scintigrafi.