Meniscal Tear - A Feature of Osteoarthritis

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Artros (ledsvikt) är en vanligt förekommande ledsjukdom, som ofta leder till nedbrytning av ledbrosk och förändring i ledstrukturen i övrigt. Sjukdomen kan medföra symptom som smärta, svullnad och stelhet, vilket leder till nedsatt ledfunktion. I Sverige utförs det per år ca 15000 protesoperationer (utbyte till konstgjord led) p.g.a. artros. Tidigare studier har visat att meniskopererade patienter har en hög risk att utveckla artros i det opererade knät. Syftet med denna avhandling var att studera långtidsprognos efter meniskskada och efterföljande meniskoperation, samt att försöka finna de riskfaktorer som är starkast förknippade med utveckling av sjukdomen artros. Patienter, som blivit meniskopererade (utan samtidig korsbandsskada) vid Lunds Universitetssjukhus under åren 1973, 1978 eller 1983 till 1985, blev uppföljda mellan 15 till 22 år efter operationen. Undersökning gjordes med knäleds- och handröntgen, samt patienterna fick fylla i två olika frågeformulär som handlade om knäledssymptom, funktion och livskvalitet. Vi använde 68 individer som kontrollgrupp. Dessa hade inte någon menisk- eller korsbandsskada, och de hade inte blivit opererade i knäna. I den första delstudien (enkätbaserad) fann jag att patienter opererade p.g.a. en degenerativ meniskskada (beroende på försvagning av meniskstrukturen) hade sämre långtidsresultat avseende smärta och livskvalitet relaterat till knät jämfört med patienter med en traumatisk meniskskada (efter vridvåld mot knät). Hur mycket meniskvävnad som kirurgen tog bort spelade inte så stor roll för symptom och funktion på lång sikt. Vid röntgenundersökning (delstudie två) visade det sig att individer med en degenerativ meniskskada också hade mer artros i knät synligt på röntgenbilder jämfört med patienter med en traumatisk meniskskada. Risken för att utveckla symptomgivande röntgenologisk artros i det opererade knäet var 7 gånger högre hos patienter med en degenerativ typ av meniskskada jämfört med personerna i kontrollgruppen. I en tredje delstudie undersökte jag sambandet mellan förekomst av artros i fingrar och artros i knäleden. Artros i fingerlederna har visat sig vara ärftligt betingat, alltså i hög grad kan förklaras av genetiska faktorer. I materialet fann jag att patienter med s.k. handartros hade högre förekomst av artros i knäna. Resultatet var oberoende av ålder. Detta tyder på att förekomsten av artros i dessa två ledgrupper inte är oberoende av varandra. Det finns alltså en samverkan mellan genetiska faktorer och miljöpåverkan vid utvecklingen av knäledsartros efter meniskoperation. I den fjärde och avslutande delstudien till denna avhandling undersökte jag förekomsten av artros hos 317 patienter, som fick hela eller delar av en av sina menisker bortopererad i genomsnitt 18 år tidigare. Jag fann att borttagandet av hela menisken, jämfört med en mer begränsad meniskresektion, var förenat med högre risk för strukturella förändringar (synliga på röntgenbilder), men att dessa inte nödvändigtvis medförde ökade besvär från knät. De riskfaktorer som var starkast förknippade med symptomgivande röntgenverifierad artros var övervikt, att vara kvinna samt en degenerativ typ av meniskskada. Av det totala antalet patienter hade ca 50 procent röntgenologisk artros i sitt opererade knä, men bara drygt hälften av dessa hade besvär. Ytterligare ca 20 procent hade symptom från sitt opererade knä, men saknade typiska röntgenförändringar. Många av dessa patienter kan ändå lida av artros. Det tar nämligen lång tid för strukturella förändringar, synliga på vanlig röntgen, att utvecklas. Resultatet visar alltså på ett relativt dåligt samband mellan vad röntgen visar och vad patienterna själva upplever. Baserat på resultaten i detta avhandlingsarbete drar jag den huvudsakliga slutsatsen att den degenerativa meniskskadan kan vara första tecknet på knäledsartros, en sjukdom som involverar hela knäleden, inte bara ledbrosk. En menisk som är försvagad av degenerativa förändringar har också lättare för att gå sönder, t.ex. då en person reser sig från sittande på huk (då belastningen på menisken ökar). Artros är en ledsjukdom som utvecklas långsamt och kan starta tidigt i livet, men det dröjer innan sjukdomen syns på vanlig röntgen. Meniskskador är vanliga hos individer i övre medelåldern och hos äldre personer, men betyder inte så mycket för symptom och funktion. Svårigheten för sjukvården kan därför vara att skilja på vad som är en symptomgivande meniskskada, och vad som är tidiga symptom från sjukdomen artros. Degenerativa meniskskador, som inte orsakar besvär som låsningar eller upphakningar i knäleden, bör troligen inte behandlas kirurgiskt.