Early Palaeozoic jawed polychaetes with focus on polychaetaspids and ramphoprionids from the Silurian of Gotland, Sweden

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Käkförsedda havsborstmaskar (polychaeter) var artrika och vanliga i de tidigpaleozoiska haven. Maskarnas käkar, benämda scolecodonter i den vetenskapliga litteraturen, är mycket vanliga mikrofossil i sedimentära bergarter, främst kalkstenar av denna ålder. Mycket pekar därför på att de ofta utgjorde en väsentlig del av bottenfaunan. Trots mångfalden av scolecodonter har relativt lite forskning gjorts på dessa fossil. Ett av skälen är att systematiken har varit och är i viss mån fortfarande mycket oklar. Detta beror delvis på att parataxonomi har varit förhärskande, det vill säga att olika fossila delar från en och samma art har beskrivits och namngivits var för sig baserat på olikheter i deras utseende. Med nuvarande kunskap kan och bör därför vetenskapliga namn som ställts upp på detta vis revideras och sedermera förkastas. Integrering av systematik baserad på mer eller mindre intakta käkapparater och systematik baserad på isolerade käkar resulterar i en mer tillförlitlig bild över de fossila polychaetfaunorna. Vid denna undersökning av tidigpaleozoiska käkförsedda polychaeter har sådan systematik använts. Scolecodonter utgör några av de vanligaste mikrofossilen i den siluriska lagerföljden på Gotland. Baserat på mycket rika kollektioner kan cirka hundra polychaetarter tillhörande ett dussin familjer urskiljas. Två familjer, Ramphoprionidae och Polychaetaspidae, var av största intresse i denna studie. Polychaetaspidae utgör en av de vanligaste och mest mångformiga familjerna i Gotlands siluriska berggrund. Tio arter tillhörande tre släkten, Oenonites Hinde, Kozlowskiprion Kielan-Jaworowska och Dubichaetaspis Eriksson, har identifierats och beskrivits. Av dessa var sju arter och ett släkte, Dubichateaspis, tidigare okända. Ramphoprioniderna tycks däremot varken vara rikligt förekommande eller särskilt mångformiga, men utgör hur som helst en karakteristisk del av faunorna. I speciella miljöer kunde de vara en framträdande grupp. Sex namngivna arter tillhörande fyra släkten, Protarabellites Stauffer, Ramphoprion Kielan-Jaworowska, “Pararamphoprion” Männil & Zaslavskaya, och Megaramphoprion Eriksson, har identifierats och beskrivits. Av dessa var fem arter och ett släkte, Megaramphoprion, tidigare okända. Vidare har ett fåtal exemplar beskrivits under öppen nomenklatur och de har alltså inte tilldelats något formellt vetenskapligt namn i avvaktan på fortsatta studier. Undersökningar av mindre provkollektioner från silurisk berggrund i Skåne och västra England indikerar att flertalet ramphoprionidarter hade relativt vid geografisk spridning. I likhet med nulevande polychaeter var emellertid många av de undersökta arterna begränsade i sin utbredning av miljöfaktorer; många var stenotopa och således starkt bundna till vissa miljöer. En ny familj, Hadoprionidae, har identifierats och beskrivits från överordoviciska lagerföljder i Indiana, Nordamerika. En art av det nya släktet Hadoprion Eriksson & Bergman, har beskrivits. Käkapparaten tillhörande denna art, H. cervicornis (Hinde), har tidigare beskrivits under fyra släktesnamn och åtta artnamn. Hadoprionider har även identifierats i silurisk berggrund från norra Europa. En partikelaccelerator har använts för kemiska analyser, och anrikningar av tungmetaller har påvisats i käkar av fossila och nulevande polychaeter. Metallerna, främst järn, zink och koppar, var företrädelsevis koncentrerade till de främre delarna av käkarna. Hos flertalet andra marina och terrestriska nulevande djurgrupper har snarlika anrikningar rapporterats i strukturer som är utsatta för hög påfrestning och/eller slitage. Detta indikerar att metallerna stärkte strukturerna. Metallackumulationerna verkar ibland ha bidragit till det dåliga bevaringstillståndet hos vissa fossila scolecodonter.