En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I den första avhandlingen på svenska om den finlandssvenske estetikern, filosofen och författaren Hans Ruin (1891–1980) förenas ett intresse för det litterära uttrycket med ett intresse för människan bakom orden. Litteraturen som mänskligt dokument, som spåret efter en människa, och dess funktion som överbringare av erfarenheter och insikter står i centrum för framställningen. Avhandlingens titel, En människas uttryck, visar på denna syntes mellan litterärt och mänskligt. Avhandlingens undertitel, Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik, visar att det är i Ruins självbiografiska essäistik som den har sin bas, särskilt viktiga är de båda självbiografiska verken Rummet med de fyra fönstren (1940) och Hem till sommaren (1960). I avhandlingens första kapitel, ”Inledning”, presenteras och diskuteras de teoretiska utgångspunkterna för undersökningen. En viktig utgångspunkt är den kunskap om tolkningar som finns samlad inom den hermeneutiska traditionen. En annan viktig förutsättning är tilltron till den litterära texten som källa till kunskap om författaren. I det första kapitlet presenteras också den viktigaste litterära uttrycksformen i Ruins författarskap – den självbiografiska essän. Tillsammans med idyllgenren är den självbiografiska essän den viktigaste genren som behandlas i avhandlingen. Den främsta kunskapen om Hans Ruins liv har vi genom hans självbiografiska texter. För att ge en mer oberoende bild av hans liv använder jag i det andra kapitlet, ”Hans Ruins biografi”, enbart externa källor. I avhandlingens tredje kapitel presenteras grunddragen i Hans Ruins estetik. Boken Det skönas förvandlingar (1962) som han betraktade som sitt estetiska testamente, är här en naturlig utgångspunkt. Två egenskaper står fram som särskilt signifikanta för Ruins estetik: konstens roll som förmedlare av känslor och konsten som en existentiell resurs i livet. Två tidiga lärare och inspiratörer som påverkade Ruins syn på livet och konsten var Hans Larsson och Yrjö Hirn. De får båda en grundlig presentation i kapitlet, med tonvikt på de områden där deras respektive betydelse för Ruin var störst. Ytterligare ett viktigt drag i Hans Ruins estetik är det livslånga intresse han hade för nya konstnärliga uttryck. Han såg hur konsten hela tiden strävade efter att erövra nya områden, och att den konst som inte utvecklades förlorade sin förmåga att engagera. Detta innebär dock inte att han motståndslöst tog in allt det nya. Parallellt med hans intresse för det moderna fanns också en skepsis. Detta visade sig bland annat i hans förhållande tilll den finlandssvenska modernismen – en från början avvaktande inställning byttes efterhand ut mot en större öppenhet mot den nya dikten. Efter emigrationen i Sverige verkade han närmast som en ambassadör för den nya finlandssvenska litteraturen. I avhandlingens fjärde kapitel, ”Dagboken – en källa i det litterära skapandet”, presenteras Hans Ruins dagbok och den viktiga roll den haft i författarskapet. I kapitlet studeras ingående hur Rummet med de fyra fönstren växer fram. Det är framförallt hans självbiografiska essäistik som har sin bas i dagboken. När han mot slutet av sitt liv publicerade dagboksurvalet Uppbrott och återkomst är det därför lätt att tro att dagboken därigenom var uttömd, men så är det inte. Hans dagbok är nämligen inte enbart en arbetsdagbok utan förtjänar också att studeras för sin egen skull. Den övervägande delen av den har aldrig tidigare publicerats. Bland dessa opublicerade texter finns några av de mest drabbande som Ruin överhuvudtaget har skrivit och som visar upp en mindre känd sida hos honom – tvivlet han hade på sig själv och sin förmåga att skriva. I kapitlet ”I det finlandssvenska havsbandet” är det så dags att undersöka vad Hans Ruins finlandssvenska bakgrund betytt för honom. Boken Ett land stiger fram kom ut 1941 och visade hur viktig hans finlandssvenska identitet var för honom. I boken skildrar han hur de finlandssvenska författarna tar sitt land i språklig besittning. Boken är i första hand ett finlandssvenskt projekt, men ingår också i den unga nationens kamp för sin självständighet. Skärgården bildar en självklar fond i mycket av det Ruin skrivit, inte minst i Rummet med de fyra fönstren och Hem till sommaren. I kapitlet presenteras också ett antal finlandssvenska författare som skildrar en liknande miljö som Ruin. Det gäller först och främst de tidiga valfrändskaperna Petrus Nordmann och Gustav Alm, men också hans kollegor och vänner Jarl Hemmer och Runar Schildt. Ett särskilt tema, hemlängtan, skärskådas i kapitlets avslutning. Hans Ruins första självbiografiska verk Rummet med de fyra fönstren, och därmed också idyllgenren, står i centrum i kapitlet ”Idyll och apokalyps”. Efter att först ha tecknat en bild av idyllen som litterär genre, placeras Ruins verk in både i en allmän genretradition och i en specifikt finlandssvensk. Bachtins begrepp ”platsens enhet” och Ellen Zetzel Lamberts tankar kring ”den pastorala elegin” är här viktiga analysinstrument. Rummet med de fyra fönstren kom ut 1940, som en påminnelse om de värden som var på väg att förloras. Boken visar vilken betydelse platsen Härligö hade för honom. Kapitlet avslutas med en studie av Et in Arcadia ego-problematiken i Rummet med de fyra fönstren. Även på Härligö finns döden, men idyllen tillhandahåller ett landskap där Ruin kan placera sin sorg över tillvarons förgänglighet. I avhandlingens sjunde kapitel ”Nytt ljus över Härligö” behandlas Hans Ruins andra självbiografiska verk, Hem till sommaren. Det ljus som nu faller över Härligö är inte längre så idylliskt. Hans Ruin ger en bild av en familj med starka spänningar och inte minst av sin egen kamp för att förena dessa båda världar i sin egen person. I en annan av de självbiografiska essäerna i boken, ”Snålt ljus”, berättar Ruin den tragiska historien om barndomsvännen Alfreds liv och för tidiga bortgång. Essän innehåller trots tragiken ett brett stråk av ljus och hoppfullhet. Detta ljus kommer från en händelse som han flera gånger i sitt författarskap återkom till och som påverkade hela hans livssyn. Ruin får till uppgift att meddela Alfreds föräldrar att deras son ligger för döden. Fadern reagerar på detta bud med att gå ut och visa de äppelträd han är i färd med att ympa. Några dagar senare dör Alfred. ”Snålt ljus” är en berättelse om den lilla människans storhet, en berättelse formad av livet självt. Händelsen var, med ett uttryck lånat från Mikael Enckell, en ”biografisk supernova” i Hans Ruins liv. I det sista kapitlet, ”Avslutning”, knyts avhandlingens trådar ihop. Härligös roll som katalysator för den platsens prosa som Ruin skriver lyfts fram, liksom den finlandssvenska identitetens betydelse för honom. I Hans Ruins författarskap bryts impulser från många olika håll. Den breda utblicken grundlades tidigt med långa resor och vistelser i Europa och Sydamerika under främst 1930- och 1940-talen. Han kom att spela en viktig roll under dessa år som en av de ihärdigaste försvararna av de humanistiska värdena i Norden. Emigrationen till Sverige medförde att han på nära håll fick ta del av ett svenskt kulturliv, och han blev själv en naturlig del av detta kulturliv. Många av hans viktigaste böcker kom ut under hans tid i Lund. Här förvaras också hans efterlämnade papper, däribland dagboken som är så central för förståelsen av hans författarskap. Idyllen spelar en viktig roll i min framställning och den främsta anledningen till detta är att den också gjorde det för Hans Ruin – både som litterär genre och som livsstrategi. Hans Ruins självbiografiska essäistik är avhandlingens självklara centrum, främst manifesterad i de centrala verken Rummet med de fyra fönstren och Hem till sommaren. Om dessa båda verk har det funnits en hel del att säga, inte minst om deras inbördes komplexa relation, där mörker blir ljus och ljus mörker beroende på var man fäster blicken. Uttrycksdimensionen finns i all konstnärlig verksamhet. Den främsta anledningen till att jag har betonat just denna aspekt i Hans Ruins fall är att uttryckskraften är så stark i hans texter. Han ville förmedla sina erfarenheter och insikter till en bred publik, och han var medveten om vikten av att behärska sina uttrycksmedel – vare sig det gällde att nå fram till bokläsaren, åhöraren i föreläsningssalen eller vid radioapparaten. Hans Ruin är en författare för de många, inte för de få.