Det karolinska porträttet. Ideologi, ikonografi, identitet

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Porträtt av kungar, krigare, ämbetsmän och andra gestalter från den karolinska epoken (1654-1718) hade kring sekelskiftet 1900 en särställning i svensk kultur. Många konsthistoriker var inspirerade av den nationalromantiska diktar- och konstnärsgenerationen och tolkade de karolinska porträtten som symboler för Sverige och för en historiskt förankrad nationell identitet. Till den svenska mentaliteten räknade man drag som allvar, offervilja och tåligt uthärdande i motgångens stund. Men en sådan tolkning har mer att göra med den politiska och estetiska situationen i Sverige vid 1900-talets början, än med omständigheterna kring 1700. Avhandlingen består av ett inledningskapitel, som bland annat behandlar den nationalromantiska synen på de karolinska porträtten. Där finns också en utförlig tolkning av ett porträtt av Nils Gyllenstierna, avsedd att fungera som introduktion till porträttolkning och till resten av boken. Därefter följer tre längre fallstudier. De unga nationalstaternas behov av samlande symboler gjorde härskarporträtt till en viktig angelägenhet i 1600-talskulturen. I det första längre kapitlet, ”Karl XI och enväldets härskarbild”, diskuteras ämnet med utgångspunkt i bilderna av Karl XI (född 1655, regerade 1660-1697). Framställningarna av Karl XI i bildkonsten kan delas in i tre perioder: Under barndomen och förmyndartiden ansluter bilderna till allmäna och internationella typer. Det är det kungliga idealet som gäller; Karl XI:s personliga egenskaper och handlingar lämnar inte några spår i konsten. Från trontillträdet till enväldets gradvisa införande under 1680-talet präglas bilderna av 1670-talets krig med Danmark och Karl XI:s anläggande av en personligt enkel, militär stil. Tolkningen av de flärdlösa porträtten är osäker. Mycket tyder dock på att de sammanhänger med militariseringen av landet och Karl XI:s syn på sin egen identitet som rikets förste soldat, ansvarig främst för det militära försvaret. Under 1690-talet och fram till åren efter Karl XI:s död antar den kungaförhärligande konsten ett delvis nytt utseende. I monumentalutsmyckningar skildras kungen och kungafamiljen i allegorier som ansluter till en retorisk och dramatiserad syn på Karl XI:s historia: från förmyndartidens vanvård av landet, genom krigets stålbad, via freden och försoningen med Danmark till enväldets lyckliga fredsrike. Värt att notera är hur freden under 1690-talet blir ett viktigt tema. Förhållandet till Frankrike kan också studeras i Karl XI-ikonografin. Hela spektrum finns där, från ett avståndstagande med en formulerad motbild till en nära anslutning till Ludvig XIV:s offentliga roll. I den andra fallstudien, ”Karolinska porträttkonstnärer”, diskuteras bland annat hur porträttgenrens förutsättningar påverkade konstnärsrollen. Fel kön, religionstillhörighet och nationalitet kunde, men behövde inte, vara hinder för att nå framgång; mycket berodde på konjunkturerna och beställarna. Relationen mellan modell och porträttör hade ofta en social dimension. För hovmålaren var hög status en realitet; i andra fall uttrycker självporträtten sociala ambitioner kopplade till yrkesrollen. David Klöcker Ehrenstrahl är det mest renodlade exemplet på en framgångsrik konstnär av den internationella idealtypen som verkade i Sverige under 1600-talet. Studiet av den karolinska tidens porträttkonstnärer ger en bild av en kosmopolitisk kår med internationella ideal. Konstnärernas rörlighet motverkade uppkomsten av en nationell stil eller bildtyp. Viktig var också konstnärsemigrationen kring 1700, då många svenska konstnärer specialiserade på porträtt etablerade sig i utlandet. ”Alla kungens män”, slutligen, behandlar tre porträttserier med Karl XI:s och Karl XII:s generaler och officerare. De tillkom som hyllningar till de män som var en förutsättning för rikets administration och militära ställning under enväldet. Porträtten kan kopplas till ett nytt adelsideal, ”statsadelsmannen”, ämbetsman och soldat i kungens tjänst, som under 1600-talets sista decennier ersatte det bördsbaserade, aristokratiska typidealet. Under frihetstiden installerades porträttserierna på Drottningholm. Motivet att skapa detta monument över karolinerna kan uppfattas som tredelat. Det var estetiskt och politiskt konservativt; det bidrog till att skapa legitimitet åt den nya regimen genom anknytningen till Karl XI och Karl XII; det underströk och befäste tidens militarism, definierad som militärkollektivets oproportionerligt stora inflytande över samhällslivet. Ordnandet av det stora porträttgalleriet på Drottningholm svarade också mot en tidstypisk impuls att visualisera hierarkier och att underordna det individuella till förmån för kollektiv identitet. Enformigheten var en eftersträvad estetisk effekt. Långa rader med snarlika, uniformsklädda officerare avporträtterade i enhetligt format vittnade om resurser, modernitet och disciplin. Avhandlingens delar visar hur porträtten av karolinerna i olika tider har använts för att konstruera och förstärka en nationell identitet. När de tillkom fanns ett behov av att symbolisera nationalstaten bland annat med porträtt av den regerande kungen. Karolinerporträtten går att tolka som uttryck för en starkare och mer centraliserad stat. Att i ursprungskontexten tala om någon annan typ av nationell identitet är svårare.