Lyssnandets praktik : Medborgardialog, icke-vetande och förskjutningar

Sammanfattning: I dialogforskning och planeringspraktik pekas det ofta på vikten av att skapa fler forum för att ”ge röst” till invånargrupper i syfte att skapa mer politiskt jämlika processer, stärka demokrati och social hållbarhet (Abrahamsson, 2015) samtidigt som mindre fokus sätts på de praktiker och vanor som avgör vad som kan höras. Det är en omöjlighet att lyssna på allt, ett lyssnande innebär därmed alltid ett sorterande där vissa saker får utrymme och annat blir bortsorterat (Palmås och von Bush, 2015). Lyssnandet har samtidigt inte fått lika mycket uppmärksamhet som något politiskt utan har oftare förknippats med något passivt, till skillnad från rösten och språket som är förknippat med akten att skriva, läsa eller tala. Lyssnandet faller därför lätt in i en förenklad binaritet mellan aktivitet eller passivitet vilket har hindrat lyssnandet att betraktas som en politisk handling (Lacey, 2014).  Med detta som utgångspunkt ser jag det som centralt om vi vill ge utrymme för fler erfarenheter, att inte endast fokusera på att bjuda in marginaliserade invånare till gängse dialogforum utan även problematisera själva forumen och ramarna för dialogen, att vända blicken mot planerare, arkitekters och tjänstepersoners arbetssätt och rutiner, och reflektera över hur de påverkar vad som kan höras.  Utgångspunkten för avhandlingen är mina personliga erfarenheter som processledare för två dialogprocesser: en kommunal medborgardialogsprocess som jag genomförde i Botkyrka kommun – Samtal om framtiden mellan 2011-2012 – samt det utforskande konst- och forskningsprojektet Rehearsals - åtta akter om lyssnandets politik som genomfördes tillsammans med Petra Bauer och en grupp på Tensta konsthall 2013-2014 där vi gemensamt prövade olika sätt att föra dialog med varandra bortom orden. Avsikten är att belysa den mer röriga och komplexa praktiken snarare än att lyfta fram framgångshistorier. Syftet med avhandlingen är att utforska lyssnandets roll i ledandet och organiseringen av dialogsituationer för att bidra med förhållningssätt till dialoger för att möjliggöra det politiska att framträda.   Centrala begrepp i avhandlingen är 1400-talsfilosofen Nicholas Cusanus ratio och intellectus, som beskrivning av två delar av vårt förnuft. Genom ratiot förhåller vi oss till livet som ett pussel där vi genom att mäta, räkna och kalkylera försöker hitta givna svar. Genom intellectus förhåller vi oss närmare icke-vetandet och ser att ratios kategorier aldrig är helt uttömmande och att det vi kallar för värld är i ett ständigt skapande (Bornemark, 2017). Ett lyssnande genom intellectus, såsom jag beskriver det i avhandlingen, skapar möjlighet för det som flera politiska filosofer på lite olika sätt benämner som ”det politiska”, forum där det spontana, oregerliga och störande kan ta plats och politiska frågor väckas (Rancière, 2009, Mouffe, 2008). Enligt Hannah Arendt (1958) är en förutsättning för att det politiska ska äga rum att det finns ett visst mått av oförutsägbarhet. Om vi vill lyssna kan vi i förhand inte bestämma oss för vad vi vill höra, vi behöver öppna upp för att bli överraskade av det vi hör.