Experiences of abandonment and anonymity among arthroplastic surgery patients in the perioperative period some issues concerning communication, pain and suffering

Sammanfattning: Det övergripande syftet med avhandlingsarbetet är att illustrera och belysa upplevelsen av att vara patient med behov av ledprotes, avseende aspekterna kommunikation, smärtupplevelse, lidande och tillfredsställelse med vård och behandling. Under väntetiden för ledprotesoperation upplever deltagarna i studierna lidande i olika former, tillika att vården är otillgänglig och onåbar i ett ansiktslöst system (I). Att få information om sin sjukdom vad man kan/får/ska göra är nästan omöjligt. Kontakten med sjukvården är svår att upprätta och det är mestadels patientens ansvar att söka information om vad som händer (II). Den bristfälliga kommunikationen som deltagarna i delstudie I upplever, leder till att de känner sig missförstådda och nedvärderade av sjukvårdssystemet, och därmed befinner sig i en ständig kamp för att få sitt vårdbehov bekräftat. Under deltagarnas vandring i sjukvårdssystemet förändras deras negativa uppfattning om vården till att bli mer positiv när en reell kommunikation och personlig kontakt etablerats (IIV). Fynden i arbetena (I-IV) tolkas inom ramen för Katie Erikssons och Lennart Fredrikssons beskrivningar av lidande och det vårdande samtalet. En del deltagare i studierna har av egen kraft, eller till följd av personliga egenskaper uppnått insikter om sig själva och försonats med sitt lidande, på så sätt har de kunnat bibehålla eller uppnå mening i sin tillvaro. Av egen kraft, eller med hjälp av anhöriga kan individerna få sitt lidande bekräftat och därmed möjligheten att kunna lida ut och försonas med sig själv och den förändrade tillvaron. Så länge som sjukvården upplevs som ett ansiktslöst system finns det deltagare i avhandlingen som inte klarar av att ta itu med sitt lidande. Under patientens vandring i sjukvårdssystemet blir det uppenbart att systemet får ett ansikte först när deltagarna kan relatera till vården i form av en reell person. Vården får inte ett ansikte så länge som patienten upplever sig dåligt bemött utan detta sker när det med Fredrikssons termer uppstår ett vårdande samtal. Under väntetiden för operation finns det relativt få tillfällen där ett vårdande samtal har möjlighet att uppstå. Möjligheten för detta är dock större när patienten väl är inlagd på sjukhuset för att bli opererad, vilket återspeglas i den höga grad av tillfredsställelse med vården som uttrycks i delstudie II-IV. Patienterna är tillfredsställda med vård och behandling, trots att de har upplevt postoperativ smärta i en hög grad. I delstudie III var det 68% (n=40) och i delstudie IV 83.5% (n=50) som hade upplevt smärtor motsvarande ? 4 på Visuell Analog Skala (VAS). Under sjukhusvistelsen upplever sig patienten bekräftad och synlig i systemet. Synligheten är ömsesidig då även vården (systemet) får ett ansikte på patienten. I ett vårdande samtal uppstår en känsla av tillit och när detta sker vågar patienten och vårdaren kommunicera på ett öppet sätt där de båda är närvarande i situationen