Antibiotics and infusion phlebitis. Clinical and experimental studies

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Läkemedel kan sprutas direkt i ytliga blodkärl genom en så kallad perifer venkateter (PVK). Sådan behandling kallas för intravenös. När läkemedel ges intravenöst orsakar de ibland inflammation i den ven där de sprutas in, vilket kan medföra en ytlig blodpropp i kärlet. Denna biverkning kallas ofta för tromboflebit, men i denna avhandling kallas detta tillstånd för infusionsrelaterad flebit (IF), eftersom många patienter endast får tecken på inflammation med ömhet, rodnad, svullnad och värmekänsla (flebit) och inte ytlig blodpropp (tromboflebit). Många läkare och sjuksköterskor har noterat att antibiotika tycks orsaka denna biverkning oftare än andra läkemedel. Några tidigare publicerade vetenskapliga studier har också visat att så är fallet. Speciellt vissa antibiotika, såsom erytromycin och stafylokockpenicilliner, är kända för att orsaka IF, men detta är inte tillfredsställande visat i tidigare publicerade studier. När nya läkemedel utvecklats, bör en eventuell risk för IF kunna studeras redan innan de ges till människor. Detta görs ofta på djur, såsom kaniner och hundar. Dessa försök är ibland smärtsamma. Olika laboratoriemetoder har också använts, men deras överensstämmelse med den verkliga risken för IF är oklar. Syftet med denna avhandling var att utveckla en laboratoriemodell som kan förutse antibiotikas kärlretande effekt. Odlade celler av den typ som finns på insidan av blodkärl, så kallade endotelceller, användes. För att kontrollera om denna modell överensstämde med verkligheten, undersöktes också om några antibiotika orsakar IF oftare än andra. Denna undersökning gjordes på patienter som var inlagda på infektionskliniken i Malmö. Enskilda studier i avhandlingen I två studier (nummer I och II i avhandlingen) studerades effekten av antibiotika på odlade endotelceller. Dessa celler odlas på botten av små plastbrunnar som är fyllda med ett odlingsmedium, som innehåller näring för cellerna. Antibiotika tillfördes till detta medium och de koncentrationer och tider som är aktuella när antibiotikalösningar ges intravenöst efterliknades. Följande fyra antibiotika valdes: bensylpenicillin, cefuroxim, erytromycin och dikloxacillin. De två senare är kända för att ofta orsaka IF. Bensylpenicillin och cefuroxim är de två antibiotika för intravenöst bruk som används mest i Sverige. Efter en bestämd tid sköljdes antibiotika bort från brunnarna och cellerna fick växa till. När 24 timmar gått undersöktes om cellerna tog upp en radioaktivt märkt molekyl, tymidin, som behövs för att bilda nytt DNA. Skadade celler tar upp mindre av denna molekyl. Det visade sig att erytromycin och dikloxacillin, men inte bensylpenicillin och cefuroxim, orsakade en minskning av tymidinupptaget. I en studie (nummer III) undersöktes om dessa fyra antibiotika påverkade uttrycket på cellernas yta av några molekyler som är inblandade i inflammation och blodproppsbildning. Det visade sig på nytt att erytromycin och dikloxacillin skiljde sig från de två andra genom att de ökade förekomsten av en så kallad adhesionsmolekyl, ICAM-1, på cellernas yta. Denna studie gjordes i första hand inte för att kunna förutse IF utan mest i syfte att förstå på vilket sätt intravenösa antibiotika kan orsaka inflammation och ytlig blodpropp vid IF. I de två kliniska studierna (nummer IV och V) undersöktes förekomsten av IF hos 550 patienter med 1386 PVKer. Det visade sig att antibiotika fördubblade risken för IF. Liksom i laboratorieförsöken var erytromycin och dikloxacillin mest kärlretande. Även med bensylpenicillin och cefuroxim fanns en ökad risk, men i betydligt lägre grad. En annan viktig riskfaktor var på vilket ställe en PVK var insatt. Risken var högre i underarmen och armbågsvecket än på handen och handleden. Patienter mellan 51 och 60 år hade också en ökad risk för IF, men patienter som behandlades med kortison och det blodförtunnande läkemedlet warfarin hade en lägre risk. Risken för två olika stafylokockpenicilliner, dikloxacillin och kloxacillin jämfördes också. En del läkare har misstänkt att dikloxacillin är mer kärlretande, men andra har inte trott att det finns någon skillnad. I studie V visades att dikloxacillin orsakar IF oftare än kloxacillin, vilket inte tidigare bevisats. I en annan studie (nummer VI) intervjuades ett femtiotal erfarna sjuksköterskor kring deras uppfattningar om riskfaktorer för IF. De intervjuade sjuksköterskorna ansåg att erytromycin hade en hög risk för IF och att risken för bensylpenicillin och cefuroxim var lägre. Sammanfattning och slutsats Det fanns en samstämmighet mellan laboratorieförsöken och de kliniska studierna genom att den hämmande effekt som visades i cellförsöken med erytromycin och dikloxacillin motsvarades av en högre risk för IF för dessa preparat. Därmed har grunden lagts för en laboratoriemetod som kan förutsäga risken för IF.