Processing Asymmetries of Emotionally Valenced Stimuli

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Skillnader i bearbetning av emotionella stimuli Den centrala frågeställningen i den här avhandlingen rör huruvida den emotionella laddningen av ett stimulus ger upphov till skillnader i den kognitiva bearbetningen. Är det så att negativt laddade stimuli (t.ex. ord som ”massaker”, ”våldtäkt”, bilder på hotfulla ansikten, eller bilder av otrevliga eller hotande situationer, t.ex. bilder av rånsituationer, skadade eller döda människor) inkodas och återhämtas ur minnet på ett annat sätt än motsvarande stimuli med positiv valens? Om så är fallet, hur ser den skillnaden ut? De tre experimentserier om ingår i avhandlingen visar genomgående att man generellt allokerar mer kognitiv kraft till bearbetningen av negativa stimuli, d.v.s. det tar längre tid att avge svar i olika former av igenkänningsuppgifter om stimulus har en negativ emotionell laddning. Denna fördjupade bearbetning av negativa stimuli tycks initieras automatiskt för bilder av ansikten med negativa uttryck (t.ex. arg, ledsen) och bilder av hotfulla eller obehagliga situationer, men inte för negativa ord. För att det skall ske en mer ingående bearbetning av emotionella ord tycks det krävas en medveten aktivering av ordets emotionella laddning. Andra studier har visat att liknande emotionellt betingande skillnader finns i mer komplexa situationer, t.ex. beslutsfattande eller olika typer av minnesuppgifter. Sammantaget verkar det finnas goda grunder för att antaga att det är ytterst är evolutionära grunder för skillnaden i bearbetningen; när man konfronteras med ett potentiellt hot mot den egna organismen har det lönat sig att automatiskt initiera mer kognitiva resurser för att på ett optimalt sätt bemöta hotet, antingen med attack eller flykt. När man konfronteras med bilder av något hotande, utgör naturligtvis inte dessa ett hot per se, men då initieringen av bearbetningen sker automatiskt görs sannolikt ingen distinktion mellan faktiska hot och representationer av hot. Detta verkar också plausibelt ur ett evolutionärt perspektiv; om man hoppar åt sidan även för sånt som har ”ormlikt” utseende är chansen större att man klarar sig än om man står still och undersöker huruvida det ”ormlikande” verkligen är en orm eller om det är en vattenslang, för att sedan hoppa undan. Resultaten från de experiment som redovisas i den här avhandlingen tyder också på att det skulle finnas en skillnad i automaticitet mellan negativa ord och negativa bilder. Denna skillnad kan härledas till det faktum att ord har ett semantiskt ”mellanled”, d.v.s. att för att upplevas som något negativt måste ordet ”tolkas” som något negativt. Bilder av något negativt däremot är mer ”direktverkande” och initierar automatiskt en viss typ av respons. Vidare är språket en ”ungdom”, evolutionärt sätt, något som gör det tämligen osannolikt att automatiska responser skulle ha hunnit utvecklats på samma sätt som responser för konfrontationer med t.ex. sänkta ögonbryn, blottade tänder, etc. Sammanfattningsvis: vi har en automatiskt initierad djupare bearbetning av omedelbart hotande stimuli (t.ex. bilder på hotfulla ansikten och bilder på otrevliga eller hotande situationer) medan stimuli som inte har samma omedelbarhet (t.ex. ord), får en mer ingående bearbetning först när det blivit kategoriserat som negativt.