Ontogeny and Population Biology of a Sex-Limited Colour Polymorphism

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Hur man undviker att bli trakasserad på flicksländornas vis Tidigare forskningsresultat har visat att hos honor i de flesta djurarter begränsas fortplantningkapacitet av hur mycket tid och energi de kan lägga på sina avkommor. Hos hanar, å andra sidan, begränsas fortplantningskapacitet av hur många honor de kan para sig med. Då kan man dra slutsatsen att hanar ska försöka para sig så ofta som möjligt med så många honor som möjligt. Honor, däremot, ska enbart para sig när de behöver befruktas. Eftersom honor behöver förmodligen befruktas ganska sällan jämfört med hanars parningskapacitet leder det till en konflikt mellan könen över hur ofta parning sker. Honor kan därför bli ?trakasserade? av hanar i ett försök att få dem att gå med på parning, och att stå emot dessa trakasserier kan utgöra en betydande kostand i tid och energi för honorna. Så hur kan honorna undvika trakasserier och deras medföljande kostnader? Ett sätt är att förklä sig som en hane så att man inte känns igen som en hona. Ett annat är att honorna kan finnas i olika varianter, eller morfer, så att hanarna har svårt att sikta in sig på en enda variant. Eller varför inte göra både och? Det verkar som honorna av flicksländearten Ischnura elegans (mångfärgad flickslända) har tagit det sista alternativet. I. elegans är Sveriges minsta flickslända, och honorna finns i tre olika färgvarianter som kallas för morfer. Morferna heter Androkrom, Infuscans, och Infuscans-obsoleta, och Androkromerna verkar efterlikna hanarna eftersom de har samma färg som hanarna (hanarna har inga morfer). I min avhandling har jag observerat flera olika populationer av I. elegans runt om i Skåne, och tittat på hur morffrekvenser har ändrats med tiden, hur kroppsstorlek och kroppsform skiljer sig mellan könen och mellan morfer, skillnader i tillväxttid och tillväxthastiget, skillnader i äggläggningsförmåga mellan morfer, och genetisk differentiering mellan populationer. Det visade sig att Androkromerna hade minskat i frekvens över 4 år medan Infuscans ökade i frekvens, men förändringsmönstret skiljde sig mellan gamla och nya populationer. Hanar och honor hade olika kroppsstorlek och kroppsform, och Androkroma honor hade mest hanlik kroppsform av alla morfer. Det stämmer bra överens med hypotensen att Androkromer efterliknar hanar för att slippa bli trakasserade. Skillnader i laboratoriet i tillväxttid och tillväxthastighet samspelar för att öka storleksskillnaden mellan könen, men för morferna tar skillnader i tillväxttid och tillväxthastighet ut varandra så att morferna är lika stora som vuxna. Infuscans honor hade störst äggläggningsföråga men äggläggningsförmågan minskade med ökat frekvens för alla morfer, och en datamodell fick fram samma resultat. Genetiska data visar att detta system är väldigt dynamisk, och befinner sig inte i jämvikt. Vindriktning kan ha en viktig effekt på genetiska skillnader mellan populationer genom dess påverkan på flicksländornas sprindning. Dessa resultat tyder på att det finns negativ frekvens-beroende selektion i detta system. Negativ frekvens-beroende selektion är när en variant klara sig bäst när den är ovanlig i populationen, och kan till exempel hända när en predator utvecklar en sökbild av den vanligaste bytesvariant. Men hos I. elegans är det förmodligen hanarnas sökbild för den vanligaste honmorf som leder till negativ frekvens-beroende selektion. Eftersom morferna skiljer sig på så många sätt kan de betraktas som alternativa strategier, med en morf (Androkrom) som unviker trakasserier genom att efterlikna hanar, och en morf (Infuscans-obsoleta) som undviker trakasserier genom att skilja sig så mycket från de övriga honorna att den är kanske svårt att kanna igen som samma art.