Molecular epidemiology of methicillin-resistant staphylococcus aureus epidemiological aspects of MRSA and the dissemination in the community and in hospitals

Sammanfattning: Methicillin-resistenta Staphylococcus aureus (MRSA) som bär på genen mecA, har förekommit och spridit sig över hela världen, främst i sjukhusmiljö, och orsakat utbrott av vårdrelaterade (så kallade nosokomiala) infektioner. Dessa infektioner kan inte behandlas med stafylokock-penicilliner och MRSA-bakterierna är ofta resistenta även mot flera andra grupper av antibiotika vilket medför att infektionerna ofta är påtagligt svårbehandlade. Under senare år har emellertid allt fler fall beskrivits av samhällsförvärvad MRSA infektion, det vill säga uppträdande av MRSA hos personer som tidigare ej har haft kontakt med sjukhusvård eller behandlats med antibiotika. Det har länge varit oklart om de samhällsförvärvade MRSA [community-acquired (CA-MRSA)] representerar spridning av bakterier från sjukhusmiljön ut till samhället eller om dessa MRSA är spontant uppträdande. Många av dessa stammar har dessutom visat sig bära på sjukdomsrelaterade gener som vanligen inte återfinns hos S. aureus, t.ex. Panton Valentine leukocidin (PVL) som associeras med hudinfektioner och allvarlig lunginflammation med hög dödlighet hos unga och annars friska individer.Denna avhandling beskriver den molekylära epidemiologin hos MRSA med fokus på samhällsförvärvade MRSA som utgjorde mer än hälften av samtliga fall av MRSA i Örebro län och som dessutom ofta producerade PVL toxinet, vars funktion vidare analyserades i detalj. Undersökning av ursprung och släktskap hos samtliga MRSA som isolerats i Örebro län, samt karaktärisering av det genetiskt element som kallas staphylococcal cassette chromosome mec (SCCmec) vilket innehåller genen mecA och ibland även andra resistensgener, visade att CA-MRSA inte är relaterade till de nosokomiala MRSA, och att dessa har uppstått oberoende av varandra. Flertalet MRSA visade sig dessutom bära på SCCmec, och resistensmekanismer, som tidigare inte beskrivits. Troligen har dessa MRSA uppstått genom ett genetiskt utbyte av SCCmec mellan methicillin-resistenta koagulas-negativa stafylokocker (MR-KNS), som utgör huvudparten av normalfloran på huden, och methicillin-känsliga S. aureus som därvid erhåller genen mecA och resistensmekanismer mot samtliga stafylokockantibiotika. I den här avhandlingen framläggs bevis för att ett sådant genetiskt utbyte har skett på Barnkliniken på Universitetssjukhuset i Örebro i slutet på 1990-talet, vilket resulterade i uppkomsten av en ny klon av MRSA som därefter orsakade ett allvarligt utbrott. Kartläggning av DNA-sekvensen hos flertalet unika SCCmec från svenska MRSA gav dessutom en bättre förståelse för hur resistens uppkommer och sprider sig, samt mekanismerna bakom detta. Dessa nya kunskaper kan bidra till en förbättrad diagnostik av MRSA. Detta är framför allt av stor betydelse eftersom nya effektiva kloner av MRSA verkar kunna uppstå ute i samhället med potential att orsaka svårbehandlade infektioner men även att sprida sig bland den friska befolkningen.