Om man inte frågar får man inget veta

Sammanfattning: Bakgrund: Våld mot kvinnor i nära relationer är ett globalt folkhälsoproblem. Effekterna på en kvinnas hälsa kan vara förödande på många plan så även på eventuella barns hälsa och för samhället. Kvinnorna vänder sig vanligen till hälso- och sjukvården och personalen behöver därför vara medveten om sitt ansvar att identifiera våldet och att ge vård. Distriktssköterskor i Sverige möter kvinnor i alla åldrar. Studier visar att personal i primärvården har brister i beredskap men det saknas kunskap om distriktssköterskors beredskap, om verktyg för att mäta beredskap samt om utbildningsprogram för beredskap bland distriktssköterskor. Då sådan kunskap är viktig för att distriktssköterskor ska kunna bidra till bättre hälsa hos kvinnor som utsatts för våld syftar denna avhandling till att utforska dessa områden. Syfte och metod: I studie I (kvantitativ) undersöktes distriktssköterskors/sjuksköterskors (n=192) beredskap att möta våldsutsatta kvinnor genom en studiespecifik enkät. I studie II (kvalitativ) analyserades hur distriktssköterskor (n=11) upplever mötet med kvinnorna. Analysmetod var grundad teori. I studie III (kvalitativ) översattes och anpassades instrumentet Violence Against Women Health Care Provider Survey kulturellt för att kunna mäta beredskap hos distriktssköterskor i Sverige. En femstegsmetod användes. I studie IV (kvantitativ) utvärderades de psykometriska egenskaperna hos den svenska versionen av instrumentet bland distriktssköterskor (n=304). I studie V (kvantitativ) utvärderades en utbildningsinterventions påverkan på distriktssköterskors beredskap (n=304 i tre grupper). Resultat: Studie I visade att 86 procent inte hade tillräcklig beredskap. Signifikant samband fanns mellan de som frågade kvinnor om våldsutsatthet och de som upplevde att de hade beredskap. Signifikant samband fanns mellan dem som hade beredskap och de som skaffat sig kunskap på egen hand. Studie II resulterade i en teoretisk modell ”Tvekandeprocessen” som beskriver distriktssköterskors tvekan att fråga eller inte fråga en kvinna om hon utsatts för våld. Både hindrande och underlättande faktorer beskrivs. Studie III resulterade i en svensk version av instrumentet ”Violence Against Women Health Care Provider Survey” (Våld mot kvinnor. Enkät för distriktssköterskor). Studie IV resulterade i en reviderad modell av detta instrument vilket bedömdes lämpligt för svenska förhållanden. Studie V visade att efter interventionen fanns signifikanta skillnader i en faktor i interventionsgruppen. I en annan faktor i kontrollgruppen sågs en trend till ökning (0,013) men mellan grupperna sågs ingen effekt. Konklusion: Det framkom brister när det gäller distriktssköterskors beredskap men också en ökad förståelse för vilka brister samt för varför de tvekar att fråga kvinnor om de utsatts för våld. För att mäta beredskap bland distriktssköterskor kan den svenska versionen av instrumentet ”Violence Against Women Health Care Provider Survey” (Våld mot kvinnor. Enkät för distriktssköterskor) användas. Utbildningsprogrammet om beredskap indikerar viss förbättring men behöver utvecklas och utvärderas i nya studier.

  Denna avhandling är EVENTUELLT nedladdningsbar som PDF. Kolla denna länk för att se om den går att ladda ner.