Storskaligt kreativt samarbete : Organisering och kollektivt lärande i ett konst- och teaterprojekt

Sammanfattning: Storskaliga kreativa samarbeten blir allt vanligare i dagens organisationer, till exempel inom kreativa näringar, innovationsprocesser och utvecklingsprojekt. I sådana samarbeten behöver många individer vara kreativa och deras bidrag sammanflätas. Det stora antalet individer skapar behov av styrande strukturer och praktiker för att underlätta samordning, vilka i sin tur kan skapa spänningar i förhållande till den oförutsägbarhet och det behov av flexibilitet som kännetecknar kreativa processer. Tidigare forskning har beskrivit hur storskaliga kreativa samarbeten fungerar inom olika branscher såsom film, mode och IT. Det finns dock behov av en mer generell förståelse av underliggande strukturer samt hur dessa växer fram.Syftet med avhandlingen är att bidra med kunskap om hur storskaligt kreativt samarbete hålls ihop och utvecklas. Avhandlingen bygger på en kvalitativ fallstudie av ett treårigt konst- och teaterprojekt med ett litet antal initiativtagare, som hade huvudansvar, och ett 1000-tal deltagare som bidrog på olika sätt. Data samlades in med hjälp av deltagande observationer och djupintervjuer samt analyserades med hjälp av teorier om organisering och kollektivt lärande. Analysen fokuserar på hur handlingar samordnades, hur gemensam förståelse formades och hur olika grupper samspelade i styrningen av arbetet.Studien visar på förekomsten av ett komplext socialt samspel. Handlingar samordnades genom tre organiseringsmönster. För det första fanns det ett interaktivt ramverk varigenom initiativtagarna förmedlade en vision, som deltagarna tolkade och tänjde på, vilket ledde till en gradvis förändring av ramverket. För det andra fanns det en inre och en yttre cirkel. Den inre cirkeln bestod av ett litet antal yrkesverksamma kulturarbetare (initiativtagarna samt ett 50-tal deltagare) som gjorde grundarbetet och den yttre cirkeln bestod av ett löst nätverk av frivilliga som byggde vidare på denna grund. För det tredje fanns det ett organiskt pussel där individerna formade och omformade sina bitar i en process av ömsesidig anpassning, vilket gav upphov till en framväxande bild som ingen kunde förutse eller kontrollera. Den gemensamma förståelsen formades genom två kollektiva lärprocesser som ständigt sammanflätades med varandra. Genom konsensuslärande införlivade individerna andras idéer, vilket ledde till att idéer vävdes samman i den gemensamma förståelsen och att en samarbetskultur upprätthölls. Genom konfliktlärande hävdade individerna sina egna idéer, vilket ledde till fragmentering och omformning av den gemensamma förståelsen, samt upprätthållande av en självständighetskultur. Arbetet styrdes genom ett samspel mellan initiativtagare och deltagare där tre styrningsmekanismer var framträdande: Initiativtagarna påverkade indirekt deltagarnas arbete genom dold asymmetri. Samtidigt påverkade deltagarna indirekt utvecklingen av den övergripande visionen genom delegerad improvisation. Det fanns också ett utvidgat engagemang där deltagarna, genom sin känsla av tillhörighet, gick från att enbart fokusera på sin egen del till att också ta ansvar för helheten.En central slutsats är att dessa mönster, processer och mekanismer bidrog till att balansera tre (ibland motstridiga) principer, nämligen självständigt utforskande, ömsesidig anpassning och asymmetrisk rollfördelning. Avhandlingens resultat kan hjälpa oss förstå hur andra storskaliga kreativa samarbeten kan hållas ihop och utvecklas, och bidrar därmed till forskningen om dagens föränderliga, mångtydiga och komplexa organisationsliv.