Skeletal growth and effects of physical activity during adolescence

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Osteoporos (benskörhet) är en sjukdom som drabbar de äldre och leder till att skelettet urkalkas och därmed förlorar delar av sin styrka. Detta bidrager till olika typer av frakturer (brott av benet) där de vanligaste är handleds-, axel-, kot- och höftfrakturer. Andelen frakturer ökar i befolkningen, vilket både medför ökade kostnader för samhället och invaliditet för den enskilde individen. En av anledningarna till den ökande mängden frakturer kan vara den förändrade livsstilen med mindre fysisk aktivitet både i arbetet och på fritiden. Eftersom fysisk aktivitet har visat sig ge ett starkare skelett har man på senare år börjat intressera sig för hur skelettet utvecklas under uppväxten. Spekulationerna är att om man kan bygga upp ett starkt skelett under uppväxten, så har man igen det på äldre dar med färre frakturer som följd. Syftet med denna studie var att följa skelettets utveckling hos pojkar och flickor från 12 till 16 år och se hur fysisk aktivitet påverkar skelettet, både under denna tidsperiod, men även försöka dokumentera vilken effekt aktiviteten före dessa åldrar har. För att mäta skelettet har vi dels använt en metod där man utnyttjar en lågstrålande röntgen energi och dels en teknik där man med hjälp av ultraljud kan mäta skelettet. I det första delarbetet jämförde vi en grupp 16 åringar från stadsdelen Kirseberg i Malmö (44 flickor och 58 pojkar) med motsvarande ungdomar från Hässleholm och Sösdala (66 flickor och 82 pojkar). Vi fann skillnader med 12% högre benmassa i ländryggen och 3,4% högre benmassa i hela kroppen hos flickorna från landsbygden. Motsvarande siffror för pojkarna var 14% respektive 7% högre värden hos landsbygdsungdomarna. Det verkar som om barn ifrån mindre städer/landsbygd kan utveckla mer benmassa och den möjliga förklaring vi fann till detta var en högre fysisk aktivitetsnivå hos landsbygdsungdomarna. I det andra delarbetet jämförde vi den traditionella mättekniken med röntgen strålning med ultraljudsunderökning för att se hur stor samstämmighet teknikerna har hos ungdomar. Vi mätte ett tvärsnitt av ungdomar (280 stycken) mellan 11 och 16 år. Röntgentekniken användes för mätningar i hela kroppen, handleden, ländryggen och höften. Ultraljudstekniken användes i hälbenet. Resultaten visar en samstämmighet mellan teknikerna vad gäller utveckling med ålder, påverkan av längd och vikt och en viss samstämmighet teknikerna sinsemellan (samma som hos vuxna). Det var dock inte samma individer som identifierades med låg benmassa med de bägge teknikerna. Detta kan bero på olika utveckling av skelettet inom olika delar av kroppen och/eller dålig samstämmighet mellan mätteknikerna. 40 flickor och 40 pojkar 16 år gamla (9:e klass) som hade haft utökad skolidrott med 40 minuter 4 dagar i veckan från 12 eller 13 års ålder (6:e eller 7:e klass) tom 16 års ålder, jämfördes med 66 flickor och 82 pojkar, som under motsvarande tidsperiod haft 40 + 60 minuter skolidrott, i det tredje delarbetet. Vi fann en ökad benmassa hos pojkarna med mer skolidrott och de som började med ökad skolidrott i 6:e klass hade mest ökning av benmassan. Hos flickorna fann vi ingen skillnad mellan de två grupperna. För att försöka utvärdera effekterna av fysisk aktivitet på benmassan så följde vi med årliga mätningar 42 flickor och 44 pojkar från åldern 13-16 år. Vid 13 års ålder försökte vi uppskatta effekterna av tidigare träning. Vi fann skillnader i benmassa redan vid 13 års ålder mellan de som var mer fysiskt aktiva och de som var mindre aktiva både hos pojkar och flickor. De fysiskt mer aktiva barnen hade högre benmassa och denna skillnad kvarstod oförändrad trots 3 års ytterligare träning dvs. de största effekterna av fysisk träning på skelettet uppkommer före 13 års ålder både hos pojkar och flickor vilket också sannolikt förklarar varför vi inte såg någon effekt av ökad skolgymnastik hos flickor. I sista delarbetet följde vi 42 flickor och 44 pojkar från åldern 12-16 år med årliga mätningar för att försöka kartlägga skelettets tillväxt inom olika delar i relation till ålder, mognadsgrad och även jämföra mellan flickor och pojkar. Perifera delar (armar, ben) av skelettet växer snabbare färdigt en centrala (rygg) och längdtillväxt avslutas före tillväxt av benmassa hos både flickor och pojkar. Skelettets densitet i höften var konstant under hela åldersperioden dvs. ett växande skelett blir större på längden, bredden och djupet och får proportionerligt ”lika mycket” mängd benmassa i höften. Flickor växte färdigt snabbare än pojkar. För att sammanfatta har vi funnit att barn som har mer fysisk aktivitet har högre benmassa i åldern 12-16, än de med mindre fysisk aktivitet, men att dessa effekter sannolikt uppkommit före denna tidsperiod. Det verkar dock som att det finns en viss möjlighet att påverka pojkarna i denna ålder då deras skelettillväxt sker något senare än flickornas, men om samhället skall engagera sig för att barn skall få ett starkare skelett skall detta sannolikt göras före 12-13 års ålder. Kanske kan det bidraga till att antalet frakturer minskar på sikt.