Hörselscreening av en population med utvecklingsstörning Utvärdering av psykoakustisk testmetod och av OAE-registrering som komplementär metod

Sammanfattning: Populationer med utvecklingsstörning behöver kontinuerlig hörseltestning, men konsensus om lämplig testmetod saknas.Syfte: Syftet med Studie I var att utvärdera psykoakustisk testmetod och med Studie II att utvärdera OAE-registrering som komplementär metod.Studie I. 1478 barn och vuxna med lätt till djup utvecklingsstörning, i åldrarna 7-91 år deltog i studien. De testades med tonaudiometri på sex frekvenser på screeningnivån 20 dB HL med lätt modifierad testutrustning. Kriterierna för remittering var tröskelnivåer på ? 25 dB HL på två frekvenser eller flera på ett öra eller båda. 1470 (99,5%) barn och vuxna medverkade i screeningen och 1325 (90%) testades på båda öronen på samtliga sex frekvenser. En majoritet, 987 (67,1%), medverkade i vanlig tonaudiometri, 234 (15,9%) i lekaudiometri, och 249 (16,9%) testades med observationsaudiometri. 669 (45%) visade normala värden medan 809 (55%) visade onormala värden relaterat till screeningkriterierna. Av de 809 accepterade 441 (54,5%) remittering för hörselutredning.Studie II. 38 vuxna med måttlig till djup utvecklingsstörning, i åldrarna 31-73 år deltog i studien, alla med ofullständiga testresultat vid tonaudiometri. Portabel utrustning, ILO 288 Echoport och dator Compaq LTE 5100 med mjukvara ILO 88 V 4.2, användes. Otoskopi och tympanometri kompletterade registreringen. Kriterierna för emissioner var S/N 3 dB eller mer och reproducerbarhet på 60% eller mer på åtminstone tre frekvensband. Kriterierna för partiella emissioner var desamma men för en eller två frekvenser. Två personer behövdes för att genomföra testningen: en för att hålla testpersonen lugn och tyst och den andra för att sköta testapparaturen. Reproducerbara TEOAE-svar registrerades från 11 öron (7 personer), partiella svar från 6 öron (4 personer), inga emissioner kunde registreras från 15 öron (10 personer) och 4 öron (4 personer) med otit eller vaxpropp testades inte. Registreringen från 24 öron (13 personer) kunde inte värderas p g a alltför mycket yttre och inre störningar. 8 personer vägrade delta i testningen. Endast 4 personer visade emissioner på båda öronen. Resultatet av undersökningen blev att 34 personer (89.5%) behövde testas om eller bli remitterade för ytterligare utredning, 21 av dem (55%) beroende på störningar vid registreringen eller p g a vägran att medverka.Konklusion: Tonaudiometri med lätt modifiering kan användas för screening av en population med lätt till djup utvecklingsstörning. TEOAE-registrering, som den genomfördes, kan inte uppfylla kraven på en fungerande testmetod för en population med måttlig till djup utvecklingsstörning. I det enskilda fallet kan TEOAE-registrering vara ett komplement till andra hörseltest. Det mest utmanande och tidskrävande är att introducera testprocedurerna på ett sätt som begränsar oro och skapar tillit. Oberoende av testmetod är en audionom med tålamod och vana att samarbeta med personer med utvecklingsstörning en viktig förutsättning för framgångsrik och säker testning.