Paria : Brottslingen och normaliseringen av människan i Strindbergs, Hanssons och Geijerstams författarskap

Sammanfattning: Den här studien handlar om gestaltningar av brottslingar och den större kulturella frågan om normaliseringen av människan sedd genom tre svenska författarskap från sekelskiftet 1900: August Strindberg, Ola Hansson och Gustaf af Geijerstam. Frågan om brottslingens identitet blev aktuell vid den här tiden. Den studerades inom nya, prestigefulla vetenskapliga fält som använde sig av uppmärksammade fotografiska tekniker och statistiska metoder för att övervaka och kartlägga både det yttre stadsrummet och det inre rummet i själen. I de skönlitterära texterna framträder brottslingen som en central tematik som aktualiserar föreställningar om avvikelse, förfall och degeneration. Men brottslingen är en komplex figur som på en och samma gång betraktades som en avvikande individ som behöver normaliseras och som en överlägsen individ som ger uttryck för sin egen frihet och individualitet.De första kapitlen handlar om Strindbergs konfrontation med kriminalantropologin och framför allt sekelskiftets fotografiska gestaltningar av abnormitet. Det visar sig att Strindberg både använder sig av och tar avstånd från dessa moderna tekniker för att gestalta det avvikande. I de följande kapitlen spåras samma ambivalens i förhållande till vetenskapens kartläggande av det avvikande i Hanssons och Geijerstams författarskap. Först studeras Hanssons noveller från Sensitiva amorosa till den ofullbordade Tidens män. Hanssons sätt att förhålla sig till den abnorma individen går från intim identifikation till våldsamt avståndstagande, samtidigt som han tydligare börjar identifierar sig med projektet att normalisera människan. I de sista kapitlen studeras hur Geijerstams skönlitterära texter både utgör en förlängning av och en kritisk kommentar till hans egna socialvetenskapliga undersökningar av det avvikande hemmet i den moderna staden.Konfrontationen med det avvikande i de skönlitterära texterna kännetecknas av ambivalens på flera nivåer: i seendet (i diskussionerna av de samtida formerna av övervakning), i de typer av vetande som behövs för att säga sanningen om människan och i betraktarens identitet (det konstnärliga geniet gentemot vetenskapsmannen). I skärningspunkten mellan normaliseringen och idealiseringen av det avvikande uppträder den problematiska individualiteten. Individualiteten framträder paradoxalt både som normaliseringens mål och som utgångspunkten för en kritik mot normaliseringen. Den här ambivalenta processen, kallad ett ”normalitetsspel”, som utspelar sig i texterna studeras i sin tur med hjälp av Foucaults begrepp ”governmentalitet” som ett pågående formande av frihet och individualitet.