Handledning som undervisningsform i sjuksköterskeprogrammets praktik : en beskrivning av variation i innebörd

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Företeelserna handledning och lärande har en diffus innebörd i vardagliga sammanhang, såväl som i utbildningssammanhang. Individer uppfattar företeelser och ord på olika sätt. Man ger dem en mening utifrån sin erfarenhet eller brist på erfarenhet. Denna studie belyser den mening som en grupp sjuksköterskestuderande och deras handledande sjuksköterskor ger handledning, så som de uppfattar och förstår handledning i sjuksköterskeprogrammets praktik som helhet. Utifrån den innebörd man ger en företeelse handlar man mer eller mindre avsiktligt. I studien relateras framtaget resultat, en beskrivning av den utforskade innebörden av handledning, till förväntat lärande genom att tolkas från ett pedagogiskt perspektiv. Vad var problemet? Svensk yrkesutbildning utanför universitet har traditionellt genomförts som lärlingsutbildning och sedermera som yrkesutbildning. Sjuksköterskeutbildning har sina rötter i praktisk yrkesverksamhet. Traditionellt har den genomförts i likhet med lärlingsutbildning, vilken karaktäriseras av att den lärande följer ”Mästaren i hans arbete” för att uppnå yrkesfärdighet - hantverksmässighet, en i huvudsak oplanerad praktisk skolning där arbetet styr undervisningsprocessen. Yrkesutbildning karaktäriseras av att yrkesfärdigheten – yrkesmässighet uppnås genom skolning i teori och praktik, en mer planerad skolning innefattande fler undervisningsformer än undervisning enbart i praktik. 1977 överfördes alla postgymnasiala yrkesutbildningar till högskolan. Högskoleutbildning karaktäriseras av att forskning utgör basen, en grund för högskolemässighet. Yrkesfärdigheten uppnås genom främst skolning i självständigt kunskapssökande. Sådan ”akademisk” skolning vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet med en variation av undervisningsformer. Lärare och professionella yrkesutövare fungerar som stöd. Intentionerna från 1977 kom i sjuksköterskeutbildningarna att verkställas först hösten 1982, då en nationell utbildningsplan togs i bruk. Utbildningen var tvåårig 316 Ing-Marie Chekol samt vilade på en tvåårig gymnasial utbildning till undersköterska. Utbildningen var inriktad mot sjuksköterskefunktionen inom sex olika sjukvårdsområden314. 1993 ändrades styrningen av högskolan till att bli mer lokal. Slagorden ”Frihet- Ansvar-Kompetens” innebar lokalt ansvar och konkurrens mellan utbildningsinstitutionerna, för att nå högskolemässighet och erhålla examinationsrätt från Högskoleverket. En utbildning består numera av kurser, där en veckas heltidsstudier motsvarar en akademisk poäng. Utbildningen till sjuksköterska är ett treårigt examensprogram motsvarande 120 akademiska poäng, utan tidigare krav på föregående vårderfarenhet, innefattande kombinationen yrkesexamen och generell akademisk examen på kandidatnivå. Sjuksköterskeexamen erhålls efter fullgjorda kursfordringar. Forskning om sjuksköterskeutbildning fram till 1997, utgångspunkten för denna studies genomförande, visade på en akademisering genom accelererande högskolemässighet och en utökad lärarkompetens genom disputerade lärare inom den teoretiska utbildningsdelen. Den praktiska utbildningsdelen genomfördes däremot fortsatt, utan att nämnvärda förändringar vidtogs för att motsvara kraven på högskolemässighet. Enligt EU-bestämmelser från 1992 ska den praktiska utbildningsdelen samordnas med teori och omfatta minst hälften av utbildningens minimitid. Från 1990-talets början blev vanligtvis varje sjuksköterskestuderande handledd av en sjuksköterska under praktiken, oftast i perioder omfattande fem till femton veckor. Studier av sjuksköterskeutbildningars praktik enligt 1981 års studieordning visade att praktiken hade större likhet med traditionell oprofessionell yrkesskolning än den akademiska skolning, vilken enligt fastställd lag och utgivna förordningar skulle prägla även denna. Praktiksammanhanget tycktes svårhanterligt som undervisningssammanhang. Även studier av utbildningen enligt 1993 års studieordning visade frånvaro av akademisk skolning. Studier av praktiken, vilka var för sig fokuserat antingen de studerande, handledarna, kliniklärarna i praktik eller handledningssituationer och dessas olika inslag visade alla att handledarna hade en nyckelfunktion i undervisningen och i lärandet av sjuksköterskeyrket. Ingen av studierna beskrev praktikens handledning som undervisning och betraktad från ett pedagogiskt helhetsperspektiv. Hur handledning uppfattades av dem som genomför den som vardaglig aktivitet, de studerande och deras handledare, var ännu inte känt. Studiens övergripande syfte var att besvara frågan, hur en grupp handledda och deras handledare, uppfattar och förstår handledning i olika praktiksammanhang inom sjuksköterskeprogrammet och att tolka deras uppfattningar från ett pedagogiskt perspektiv. 314 Allmän hälso- och sjukvård, psykiatrisk sjukvård, operationssjukvård, ögonsjukvård, onkologisk sjukvård och diagnostisk radiologi. Ing-Marie Chekol 317 317 Hur undersöka handledning i sjuksköterskeprogrammens praktik? Utbildning sker vid samhälleliga institutioner i det offentliga rummet. Den är planerad och vilar på normer om vad man ska lära sig och vad utfallet bör bli. Inom högskolan finns många och varierande undervisningsformer. Handledning förekommer som en allt vanligare undervisningsform inom både grund- och forskarutbildning. Trots detta förhållande finns det få svenska studier om handledning, vilka belyser handledningens uppfattade helhetsegenskaper, förståelsen av dess natur. Handledning inom yrkesutbildning studerades redan på 1940-talet i USA. Forskning om denna sorts handledning är globalt sett omfattande. Beroende på olika tolkares perspektiv har handledning i olika sammanhang tillskrivits olika betydelser. Olika traditioner har starkt kommit att prägla den yrkesinriktade handledningens teori och praktik som yrkesskolning. Målet med denna studie var att utforska sjuksköterskeprogrammets handledning i sitt sammanhang från ett både verklighetsnära och ett pedagogiskt perspektiv. För ändamålet valdes den fenomenografiska forskningsinriktningen, vilken studerar undervisning och lärande med fokus på kunskapsinnehåll. De metodiska dragen är beskrivande och analytiska. Det explorativa arbetssättet kommer till uttryck i datainsamlingen och databearbetningen. Urvalet av undersökningsgrupp sker med utgångspunkt i att finna största möjliga variation (Bilaga 3, tabell 3:1). Med syftet att utforska och beskriva handledning avgränsades handledning preliminärt till att gälla fall av handledning från tre olikstora utbildningsinstitutioner. Undersökningen delades in i etapper (A, B och C) med syftet att forskaren skulle kunna tillämpa distanserande reflektion under etapperna och vid behov förändra sitt sätt att inhämta och bearbeta data. Datainsamlingen planerades ske medelst individuella ljudbandinspelade intervjuer. De tre utbildningarna hade en gemensam utbildningsplan (bilaga 2) med totalt sjutton kurser. De studerande valdes från de längre praktikavsnitten i början, i mitten och i slutet av utbildningen (kurs 6, 11 och 17). Efter de studerandes samtycke kontaktades deras respektive handledare, som skulle uppfylla kriterierna minst två års yrkeserfarenhet och handledningserfarenhet motsvarande minst tre studerande före den nu aktuella. De aktuella praktikavsnitten gäller handledning genomförd inom olika vårdområden (rehabilitering, psykiatrisk vård och somatisk vård inom medicinsk respektive kirurgisk verksamhet). De representerar både olika vårdsammanhang, olika yrkesoch handledningserfarenheter samt olika tidpunkter i utbildningen som helhet. Kriterierna U (underkänd), G (godkänd) och VG (väl godkänd) som studieresultat från den aktuella praktiken utgjorde också urvalskriterier. Tjugofyra studerande och deras handledare samt fyra extra handledare kom att ingå i undersökningsgruppen315. De genomförda individuella intervjusamtalen skrevs ut ordagrant samt kompletterades med en intervjubeskrivning i varje fall (bilaga 6 a-b). Denna utgick från intervjuarens observationer och dokumentation av intervjusituationerna, särskilt den 318 Ing-Marie Chekol 318 nonverbala kommunikationen mellan den intervjuade och intervjuaren. Nonverbala uttryck påverkar kraftigt en intervju och dess resultat. Sådana känslomässiga eller expressiva uttryck kan förstärka eller helt förändra budskapet i det som sagts, de informativa uttrycken. Det är de sist nämnda som vanligtvis överförs i konkreta protokoll och därmed kommer att bilda underlaget i en analys. Data från fallen bearbetades etappvis genom kontextuell analys. I denna form av analys betonar man det objekt man utforskar, dess helhetsnatur och beroende av kontexten. Man anpassar ”sin metod” efter utgångspunktens preliminära avgränsning och datamaterialets karaktär. Analysen avser att genom tolkning både avgränsa det uppfattade objektets helhetsinnebörd och att därvid tydliggöra samband mellan faktorer i sammanhanget/kontexten samt hur det studerade objektet uppfattas på olika sätt i både lika och olika sammanhang. Det kan ske genom att identifikationen av objektet och dess innebörd sker genom analys av berörda individers erfarenheter, hur de i explorativa och reflekterande intervjusamtal uttrycker sin förståelse av objektet. Innebörden avgränsas genom individers olika perspektiv eller olika sätt att se eller uppfatta olika sidor eller aspekter hos objektet. I denna studie utforskas objektet utifrån hur det uppfattas av berörda individer som helhet, så som det framträder i sitt sammanhang för var och en av dem, uppfattat och uttryckt i en intervju av explorativ karaktär. Databearbetningen skedde genom analys och tolkning av data från intervjuerna, både de ordagrant utskrivna protokollen från intervjusamtalen, beskrivningen av intervjusituationerna och andra data av betydelse i det aktuella sammanhanget. Det är en process, vilken utgår från preliminärbestämning av delar och därefter jämförelse mellan uttryckta helhetsinnebörder, tills man har nått fram till en förtätad beskrivning av uppfattade delar och hur dessa tankemässigt ordnats i en meningsgivande helhet i varje fall. Eftersom individer uppfattar olika, beroende av sin erfarenhet och olikheterna i sammanhang, kommer den avsedda beskrivningen att innehålla både de helhetsdelar, de helhetskaraktäristika vilka alla uppfattat, men även olika sätt att tolka dem inom olika helheter eller olika tankemönster. Mönstrena representerar olika uppfattningar eller resonemang om handledning, vilka uttryckts i intervjusammanhanget och tagits fram progressivt genom jämförelse inom hela undersökningsgruppen I denna undersökning sorterades datamaterialets utsagor utifrån sin tillhörighet i tid och rum, efter dåtid (erfarenhet från det aktuella praktiksammanhanget eller tidigare erfarenhet som minne av handledning) och nutid (erfarenhet uttryckt som utsagor av slutsatskaraktär). Detta kunde ske genom att använda tempusformerna i de språkliga uttrycken. Använt tempus beskriver individens tankemässiga kontext i det ögonblick man talar om något, huruvida man avser dåtid eller nutid i relation till nuet, själva intervjusammanhanget. Endast nutidsutsagor genererade i intervjun som slutsatser om handledning kom att konstituera uppfattningarna. Framtagna beskrivningskategorier beskriver alla identifierade uppfattningar i undersökningsgruppen på 315 Det planerade antalet av tjugosju par kunde ej uppnås på grund av att någon studerande med underkänt inte fanns inom tidigpraktiken (rehabiliteringsområdet). Inom mellanpraktiken (psykiatriområdet) kom det att saknas två studerande. Ing-Marie Chekol 319 319 ett komprimerat sätt, indelade efter likheter (innehållskategorier) och skillnader (beskrivningskategorier). En beskrivningskategori motsvarar inte med exakthet de individuella uppfattningar, vilka förts till kategorin. Vad visade resultaten? Den kontextuella analysen och tolkningen av femtiotvå individuella fall, varav tjugofyra utgjorde par, visade som huvudresultat att de handledda och deras handledare i första hand uppfattade handledning som en social relation av existentiell, personlig karaktär och ojämlik beroende på rådande maktförhållanden i handledningens pargruppskonstellation. Individernas uppfattningar kunde delas in i tre beskrivningskategorier, det vill säga man uppfattade handledningens innebörd på tre olika sätt. Ett huvudresultat är att man inom varje beskrivningskategori visade mer eller mindre medvetet förhållningssätt till det som skulle läras, sjuksköterskeyrket. Beskrivningskategorierna kunde identifieras genom sitt innehåll av sju helhetsdelar, vilka betecknades (bry-sig, mötas, bero/ansvara, frågas, göras, bedöma/-s och hinnas). Dessa helhetsdelar utgjorde det innehåll som alla hade uppfattat som det väsentliga i handledning, innehållskategorier. De intervjuade uppfattade innebörden i dessa sju helhetsdelar på olika sätt. Strukturen i deras olika resonemang berodde på olika perspektiv på kunskap som antingen extern och möjlig att överföra, eller att dela i interaktion med den lärande, eller kunskap som personlig förståelse. Strukturen framgick även av vad man avsåg med sin handledning och hur man uttryckte att den borde genomföras. Uppfattandet utgick från den egna erfarenheten av ”bra, dålig eller icke-handledning”, vilken man drog slutsatser om i intervjun. Framtagna beskrivningskategorier beskriver handledning som helhet, men på ett mycket komprimerat sätt. De betecknades efter sin specifika inriktning och betoningen av någon av helhetsdelarna. Följande beskrivning av handledningens aspekter är ytterligare komprimerad. Handledning är: • att visa/följa efter (eng. showing/adapting) så att den studerande kan träna att utöva handledarens/föredömets rutinuppgifter. Helhetsdelen bry-sig betonas i betydelsen att man måste visa sitt intresse genom att fråga (frågas), för att bedömning ska kunna ske (bedöma/-s). Personkemin måste stämma (mötas) annars fungerar inte handledningen och den studerande kan inte ta emot det handledaren lär ut. Beskrivningskategorin betecknades som traditionsstyrd funktionell inriktning. • att samarbeta/överta (eng. sharing/adopting) så att den studerande kan träna att utöva handledarens sjuksköterskeuppgifter som problemlösning med handledarens arbetssätt eller andra sjuksköterskors arbetssätt som exempel samt utifrån de 320 Ing-Marie Chekol 320 mål som den studerande har. Helhetsdelen mötas betonas i betydelsen att man förstår varandra därför att personkemin stämmer. Man trivs och handledningen fungerar (frågas) med påföljd att den studerande lär. Beskrivningskategorin betecknades som målstyrd funktionell problemlösande inriktning. • att utmana/erfarenhetsutforska (eng. challenging/experience-exploring) så att den studerande utifrån sina egna erfarenheter och valda yrkessituationer kan träna att förstå väsentligheter i sjuksköterskearbetets innebörd relaterat till utbildningens mål och det egna självet. Helhetsdelen bero/ansvara betonas i betydelsen att man efter en kort introduktion kommer överens om att handledaren ska låta den studerande träna att identifiera yrkessituationers innehåll och krav, föreslå lösningar och utforska hur dessa fungerar efter att handledaren mestadels sanktionerat förslagen. Härigenom resonerar man om olika alternativ (frågas). Beskrivningskategorin betecknades som studerandestyrd erfarenhetsutforskande inriktning. Beskrivningskategoriernas innebörd tolkades från ett pedagogiskt perspektiv varvid två olika pedagogiska sammanhang kunde identifieras, vilka genom sin inriktning kan antas leda till olika sorters lärande. De båda handledningssammanhangen skiljer sig åt, men är lika genom att båda domineras av utveckling av yrkesidentitet genom yrkessocialisation, man ”blir till” genom handledning, men på olika sätt. I det första pedagogiska sammanhanget innefattande två traderande inriktningar är berördas uppmärksamhet riktad mot den sociala relationen i handledningen uttryckta i helhetsdelarna bry-sig respektive mötas. Den andra personen i pargruppen respektive pargruppen i sig (vi-et) fokuseras. Det som betonas mest är vikten av den andras intresse/villighet att följa handledaren samt de personliga egenskapernas relevans, respektive vikten av intresse/engagemang och en överensstämmande personkemi, att förstå varandra. Sammanhanget kan sägas innebära fokusering av person i stället för innehåll eller stoff, det som ska läras genom handledningsaktiviteten. Omedveten yrkessocialisation, så kallad anpassningssocialisation blir följden av bristen på pedagogiska samtal. I det andra pedagogiska sammanhanget är berördas uppmärksamhet likaså riktad mot den sociala relationen i handledningen men uppfattad som ett ömsesidigt beroende- och ansvarsförhållande uttryckt i helhetsdelen bero/ansvara. Det som betonas mest är handledarens makt över den studerande. Handledaren har i beskrivningskategorin ett självkritiskt förhållningssätt och brukar sin makt genom att ”lyfta” den studerande till en föreställd jämställdhetsnivå. Trots att kraven på samtidig vårdproduktion är de samma som i det första pedagogiska sammanhanget är man mer inriktad på det som ska läras och förstås utifrån ett holistiskt perspektiv, väsentligheter i sjuksköterskearbete. Sammanhanget kan sägas innebära en innehållsfokusering. Följden av det öppna ledarskapet och dess specifika samtalsmönster kan leda till en högre grad av medvetenhet om yrkets norm- och värdesystem och pågående yrkessocialisation, så kallad formningssocialisation. Ing-Marie Chekol 321 321 De båda sammanhangen innebär olika frihetsutrymme för den lärande, att gripa sig an en uppgift (se tabell 1). Handledarskapets ledarfunktion och därav beroende kommunikation i pargruppen uttryckt i olika samtalsmönster kunde delas in i de ovan nämnda tre inriktningarna. Likaså kunde det generella handlingsmönstret urskiljas som olikartat på tre sätt. I inriktningen att visa/följa är handledarskapets ledarfunktion ej uttalad. Den karaktäriseras av handledarens bruk av maktkällan legitim makt utövad på ett självklart sätt som överordnad i relation till den studerande. Detta i sin tur tycks inverka på kommunikationsmönstret i pargruppen och generera en mindre fruktbar beteendekontrollerande frågefunktion. I inriktningen att samarbeta/överta är handledarskapets ledarfunktion uttalad. Den karaktäriseras av handledarens bruk av referensmakt som maktkälla, en identifikations- eller relationsmakt med omfattande inslag av personligt engagemang för att upprätthålla en god social relation. Detta i sin tur tycks inverka på kommunikationsmönstret i pargruppen och generera en från högskoleperspektivet mindre fruktbar instruktionell och/eller en interpersonell en frågefunktion som ett uttryck för identitetsjämförelse. Det öppna ledarskapet till trots så inverkar en överordnad strävan efter följsamhet samt ett överordnat dominerande perspektiv på sjuksköterskearbetet så, att olika perspektiv inte kan komma i dagen och diskuteras. I detta pedagogiska sammanhang med reproduktivt eller produktivt lärande av den konkreta sjuksköterskefunktionen utövas det dagliga och synliga sjuksköterskearbetet med litet utrymme för samtal och ämnesmässig teorianknytning i kontakten mellan den som kan (sjuksköterskan) och den som ännu inte kan (sjuksköterskestuderande). Både att träna föredömets rutinuppgifter och att träna målstyrt problemlösande innebär att handledningsaktiviteten i första hand är inriktad på annat än lärande, nämligen vårdproduktion. Lärandet kan betraktas som biproduktion. Sammanhanget karaktäriseras av reproduktivt regelstyrt respektive produktivt målstyrt lärande av den konkreta sjuksköterskefunktionen med handledaren som instruktör respektive följeslagare. I inriktningen att utmana/erfarenhetsutforska är handledarskapets ledarfunktion uttalad. Den karaktäriseras av handledarens bruk av expertmakt kombinerad med referens- och informationsmakt som maktkällor. Ett sådant ledarskap med minskning av handledarens makt innebär större frihet för den handledda. Det tycks inverka på kommunikationsmönstret på ett fruktbart sätt, genom att olika perspektiv kan komma i dagen, artikuleras, ifrågasättas och diskuteras i resonemang om perspektivens grunder och deras relevans. I detta pedagogiska sammanhang med kreativt lärande av väsentligheter i sjuksköterskearbetes innebörd utövas det dagliga sjuksköterskearbetet samtidigt med ett studerandestyrt urval av lämpliga yrkessituationer att utforska med utgångspunkt i den studerandes erfarenhet och anknytning till ämnesteori samt relaterat till handledarens erfarenhet. Ett visst samtalsmönster utövas mellan den som kan (sjuksköterskan) och den som ännu inte kan (sjuksköterskestuderande). Den studerande får på så vis träna sig att uppfatta/avgränsa och uttrycka exempel på sjuksköterskearbete, problematisera det och finna lösningar med utrymme givet för egen bedömning och eget 322 Ing-Marie Chekol 322 ställningstagande i relation till situationens krav och med handledaren som medbedömare. Sammanhanget karaktäriseras av kreativt lärande av väsentligheter i sjuksköterskearbetets innebörd med handledaren som utmanare. Vilka slutsatser kan dras? Resultatet visar att lärande genom handledning kan ha olika karaktär beroende på hur handledning uppfattas. Den huvudsakliga skillnaden gäller om man uppfattar undervisning som kunskapsförmedling, att kunskap kan överföras från den som kan till den som inte kan - den lärande, eller delas, eller om undervisning innebär ett sätt att låta den lärande utifrån sin erfarenhet utforska kunskapsområdet med hjälp av den som kan - läraren eller den professionella yrkesutövaren. I det ena pedagogiska sammanhanget förmedlar handledaren som instruktör eller följeslagare sin konkreta yrkespraxis i form av sätt att utföra uppgifter att förvärvas av den studerande som synlig vana eller introducerar hon sin egen som ett exempel tillika med andra sjuksköterskors yrkespraxis, att delas med den studerande för att övertas, ett yt- och anpassningsinriktat reproducerande respektive producerande lärande. Sammanhanget innehåller inte ömsesidigt perspektivskiftande genom en teoretiserande/ föreställande frågefunktion. I det andra pedagogiska sammanhanget låter handledaren som utmanare den studerande erfara och utforska väsentligheter i innebörden i yrkespraxis relaterade till den studerandes egna erfarenheter och ämnesmässig teorigrund, ett djup- och formningsinriktat, kreativt lärande genom studerandestyrt erfarenhetsutforskande. Handledningssamtalet med ett ömsesidigt perspektivskiftande och en teoretiserande/ föreställande frågefunktion kan synliggöra skilda perspektiv och deras bakomliggande grunder, genom att de uttrycks och värderas på en jämställd nivå. På sikt kan en sådan ömsesidighet höja yrkeskunnandets teoretiska grund, liksom förbättra ”det professionella språket” i yrkeskåren som helhet. Ett utbyte av erfarenheter och kunnande kan ske i praktikens handledningssamtal, där både beprövad erfarenhet kan föras vidare och vetenskaplig kunskap tillföras yrkesverksamheten. Den kontextuella analysen visar att handledning i första hand uppfattas som en existentiell, riskfylld, mellanmänsklig, asymmetrisk beroenderelation. Det faktum att man ”blir till” genom handledning tycks göra särskilt den handledda sårbar. Både tvåskapet i sig och handledningens krav på bedömning skapar beroende med påföljd att den handledda anpassar sig. Kravet att handleda inom tjänstens ramar samtidigt med vårdproduktion skapar brist på utrymme för studieverksamhet och handledning som pedagogisk undervisning. Alla handledare i studien, utom en, uppgav att man handleder utifrån den egna erfarenheten av handledning från sin utbildning. I alla fall, utom ett, gällde det erfarenhet från utbildningar enligt tidigare studieordningar (1966, 1981), vilka inte hade forskningsanknytning. Handledarnas brist på kritiskt Ing-Marie Chekol 323 323 förhållningssätt och en adekvat utbildning kan antas vara huvudorsaken till en yrkesmässig oprofessionell skolning lik deras egen, i stället för en högskolemässig professionell skolning. Resultatet antyder att det finns en ”klyfta mellan teori och praktik” gällande kommunikationen mellan yrkeskulturen som muntligt kultursammanhang och utbildningskulturen som skriftspråkligt kultursammanhang. En tolkning är att ”klyftan” i själva verket utgör en möjlighet för handledaren att som ledare i pargruppen skapa det sorts möte, vilket skapar en kommunikation och ett samtalsmönster, vilket i sin tur ger utrymme för ömsesidigt perspektivskifte. Handledningsaktiviteten utgör en möjlighet till att ”tyst kunskap” kan uttryckas språkligt i handledningens kulturella yrkessammanhang, liksom att vetenskaplig kunskap från utbildningskulturen kan uttryckas genom ett ömsesidigt utbyte. Ett gemensamt språk och egen vetenskaplig kunskapsbas utgör kriterier för en profession. Hur kan handledningen i sjuksköterskeprogrammens praktik förändras? Denna studies fokusering av undervisning genom handledning i praktiken visar på några av de svagheter som karaktäriserar denna undervisningsform, men också vari möjligheterna till förändring ligger. Resultatet av den kontextuella analysen visar på olika villkor i handledningssammanhanget, vilka kan påverka lärandeprocessens utfall. Behov av en ökad medvetenhet om dessa olika undervisningssammanhang och deras pedagogiska konsekvenser framträder med tydlighet i studiens resultat. Handledning i sjuksköterskeprogrammets praktiska avsnitt kräver kunskap om lärande genom handledning, om lärandet ska kunna främjas i önskad riktning genom handledningen. Handledning har oftast studerats från ett situationsinriktat perspektiv. Denna studie har utgått från en holistisk ansats och ett relationellt/kontextuellt pedagogiskt perspektiv. Resultatet visar att handledning är mer än situationer. Handledning innefattar även en speciell social relation och bedömning. Om handledning ska kunna definieras som undervisning av högskolemässig karaktär bör både ämnes-/yrkesinnehållet och det pedagogiska innehållet i högre grad vila på vetenskaplig grund. I det perspektivet bör sjuksköterskeutbildningar som helhet ses över, för att utveckla kurser, vilka möjliggör en forskningsanknytning av den praktiska utbildningsdelen motsvarande den som skett i den teoretiska. Resultatet indikerar att handledning som undervisningsform kräver speciell kunskap av handledaren, inte enbart kunskap om sjuksköterskearbetets konkreta utövande, utan också dess teoretiska grunder, kunskap om kritiskt förhållningssätt och pedagogisk högskolemässig undervisning genom problematisering och resonemang, kunskap om arbetsledning och konflikter i arbetslivet samt kunskap om olika nor- 324 Ing-Marie Chekol 324 mala psykiska reaktioner under handledning. Konflikter är ett normalt inslag i arbetslivet och förebyggande insatser är exempelvis tydliga mål, tydliga ansvarsförhållanden samt förmåga att hantera konflikter. Ökad medvetenhet om handledningens olika sammanhang och deras pedagogiska konsekvenser behövs, om en förändring i önskad riktning ska komma till stånd. Följande punkter visar det mest väsentliga av resultatet, vilket den kontextuella analysen har klarlagt. Det faktum att den lärande ”blir till” genom handledningen i praktiken kräver • etiskt förhållningssätt av handledaren och kunskap om yrkessocialisationens karaktär som medveten eller omedveten och risken för enbart kulturell tradering • kunskap om handledningen som ett pargruppsförhållande och dess sårbarhet genom tvåskapets inneboende risker med en asymmetrisk social relation och generering av social makt • kunskap om betydelsen av handledarskapets olika funktionsformer som dolt eller öppet ledarskap för pargruppen • kunskap om hur ledarskapet kan påverka kommunikationen och vara helt avgörande för frågefunktionens karaktär och kunskapsutvecklingen • kunskap om handledarskapets olika bedömningsfunktioner, nivåanpassning och formandet av yrkesidentitet som omedveten eller medveten process • kunskap om betygssättning som maktmedel och en mycket stark påverkansfaktor på handledningens sociala relation Innevarande studie har gett besked om vad som kan ske i handledningens sammanhang, hur de kulturella meningsuttrycken kan gestaltas på olika sätt i den pedagogiska helheten innehållande helhetsdelarna; villkor, process, läranderesultat. Det mest väsentliga resultatet sett från pedagogiskt perspektiv gäller kommunikationen i handledningens pargrupp och dess betydelse för karaktären i läranderesultatet. Utifrån denna studies resultat är det angeläget att man i första hand ger utbildningsstatus åt praktiken genom att skapa fasta ramar vad gäller innehåll, form och examination, tillräckligt tidsutrymme, men även relevanta personella resurser. Sjuksköterskor som idag handleder inom tjänstens ramar har ett dubbelt arbete och ett dubbelt etiskt ansvar, för både patienten och den handledda; att se den andra, att förstå uppdraget och att kunna hantera språkets/kommunikationens möjligheter. Sjuksköterskearbete och handledning är olika slags arbete med olika teori- och erfarenhetsgrunder. En dominans av vårdar- och hjälparroll i handledningsaktivitetens handledarfunktion motsvarar inte kraven för akademisk skolning i självständigt kunskapssökande med professionella yrkesutövares och lärares undervisning som komplement och stöd.