The importance of body mass index and weight-change in patients with coronary artery disease

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Det är välkänt att övervikt och fetma är starkt associerade med sjukliga förändringar i hjärtkärlsystemet och ökar risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom och förtida död. Trots att viktnedgång hos överviktiga kan leda till en tillbakagång av sjukliga förändringar i hjärta och kärl, har man dock inte klart visat att viktnedgång leder till minskad risk att drabbas av hjärtkärlsjukdom eller till förbättrad överlevnad. Denna avhandling har studerat hur övervikt/fetma och viktförändring är relaterade till överlevnad hos patienter med kranskärlssjukdom. Totalt har ca 12 550 patienter ingått i analyserna och nästan samtliga har haft hjärtinfarkt. Patienterna har hämtats från 3 stora vetenskapliga studier i vilka längd och vikt mätts vid upprepade tillfällen. Analyserna avseende den prognostiska betydelsen av övervikt/fetma respektive viktförändring har varit sk. efterhandsanalyser. Detta innebär att studierna i vilka patienterna deltagit inte ursprungligen varit ämnade för dessa analyser. Dessa studier har i stället gjorts för att undersöka effekter av olika läkemedel på överlevnad och sjuklighet vid kranskärlssjukdom, särskilt efter hjärtinfarkt. Uppföljningstiden i de 3 studierna har varierat mellan ca 6 månader och 5.4 år i medeltal. Patienterna har indelats i olika grupper beroende på sk. body mass index (BMI), dvs. kroppsvikt justerad för kroppslängd. Undervikt har definierats som BMI < 22 kg/m2, normalvikt som 22-24.99 kg/m2, övervikt som 25-29.99 kg/m2, och fetma som minst 30 kg/m2. Patienterna har också indelats i olika grupper beroende på viktförändring. Viktnedgång har definierats som en viktminskning om mer än 0.1 kg per BMI i utgångsläget. Vid en BMI på 25 i utgångsläget har således en viktminskning om mer än 2.5 kg krävts för att räknas som en viktminskning. Motsvarande definition har tillämpats för viktuppgång. Viktförändringen har uppmätts under 3-12 månader. Ett tydligt fynd är att övervikt/fetma inte visat sig innebära någon ökad risk jämfört med normal vikt hos patienter med kranskärlssjukdom. Underviktiga patienter har däremot uppvisat klart försämrad överlevnad. Det förefaller dock som om fetma skulle kunna vara en riskfaktor på längre sikt. Det är också möjligt att fetma kan vara en riskfaktor hos de patienter som är minst sjuka av sin kranskärlssjukdom. Ett annat fynd är att sambandet mellan BMI och prognos tycks påverkas av behandling med läkemedel som motverkar effekterna av aktivering av stresshormonella system. De läkemedel som avses är sk. ACE hämmare och betablockerare. Aktivering av stresshormonella system är mycket vanlig efter hjärtinfarkt. Således sågs ett samband mellan övervikt/fetma och försämrad överlevnad hos patienter som inte erhöll någon behandling med ACE hämmare eller betablockerare, medan något sådant samband inte sågs bland patienter som erhöll sådan behandling. I dag behandlas patienter med kranskärlssjukdom, särskilt efter hjärtinfarkt, vanligen med dessa typer av läkemedel. Ytterligare ett fynd är att viktnedgång inte var relaterad till någon förbättrad prognos. Inte ens hos överviktiga/feta patienter sågs något sådant samband. Snarare var det så att viktnedgång var relaterad till sämre överlevnad, medan viktuppgång inte var relaterad till sämre överlevnad. Orsakerna till dessa observationer kan vara många och dessa fynd utesluter inte att viktnedgång som resultat av sunt leverne, innefattande lagom motion och bra kost, kan minska sjuklighet och förbättra överlevnad bland överviktiga/feta individer med kranskärlssjukdom. Dock bör orsakerna till viktnedgång utrönas hos patienter med kramskärlssjukdom.