Human studies evaluating dGEMRIC as a prognostic tool for knee osteoarthritis

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Artros är den vanligaste ledsjukdomen i världen, och orsakar ledvärk och stelhet. Artros leder till försvagning av brosket och sedermera förlust av allt större mängder belastat ledbrosk. För närvarande är vanlig röntgen den gyllene standarden för att diagnostisera knäartros. Dock är sjukdomsförloppet ofta väldigt långt framskridet när broskförändringar börjar synas på röntgen. Behandlingsalternativen i detta skede sträcker sig från åtgärder för att behålla det brosk som finns kvar till operation med knäledsprotes. Att upptäcka artrosförändringar i ett tidigare stadium av sjukdomsförloppet skulle göra det möjligt att inleda botande eller förebyggande behandling långt innan vad som är möjligt idag. Tidigt i sjukdomsprocessen förlorar ledbrosket glykosaminoglykaner (GAG), som ansvarar för fördelning av broskets belastning och broskets styvhet när det trycks samman. Kontrastförstärkt magnetkameraundersökning av brosk, eller helt kort dGEMRIC, är en metod för att uppskatta mängden GAG i brosk. Vid dGEMRIC används ett kontrastmedium som tas upp i brosket i ett omvänt förhållande till mängden GAG, vilket innebär att en låg mängd GAG ger upphov till en stor mängd av kontrastmedium i brosket. Syftet med denna avhandling var att undersöka hur dGEMRIC-tekniken kan fungera som ett prognostiskt verktyg för broskförändringar och artros i knäet. I delarbete I studerades patienter som löpte risk att utveckla artros. Denna studie visade att dGEMRIC-metoden kunde förutsäga utvecklingen av knäartros sex år senare. I delarbete II blev ännu en grupp av patienter med risk för artros undersökta. Den här gången fanns ett samband mellan dGEMRIC-värdena och viktiga artrosfynd i knäet, nämligen ledbrosksänkning och osteofyter (beniga förändringar). Resultaten från delarbete I och II antyder att dGEMRIC-metoden har förmåga att förutsäga framtida artrosutveckling i knäet. Avlastning av brosk har tidigare visat sig påverka dess beståndsdelar. I delarbete III undersöktes knäna hos patienter med fotledsfraktur som ordinerats avlastning av det skadade benet i sex veckor. Avlastning av knäbrosket i sex veckor resulterade i en mätbar effekt på knäbroskets beståndsdelar som kom till uttryck genom ett minskat GAG-innehåll och ett ökat spann av dGEMRIC-värden. Dessa fynd måste beaktas när man överväger behandling av patienter som omfattar avlastning. Främre korsbandsskada har tidigare visat sig vara en riskfaktor för artrosutveckling. I delarbete IV undersöktes patienter som hade ådragit sig en främre korsbandsskada 20 år tidigare, och som inte hade genomgått korsbandsrekonstruktion. Till vår förvåning hade dessa patienter bra broskkvalitet och bra knäfunktion, samma som friska kontrollgrupper. Detta är ett viktigt fynd att beakta vid behandling av korsbandsskadade patienter.