Mark Eva: Självbilder och jagkonstitution, Acta Philosophica Gothoburgensia, nr.7, Göteborg 1998

Sammanfattning: Jag har i denna avhandling studerat olika former självbilder. Jag har därvid utgått från en vid definition av begreppet 'självbild': en självbild är ett resultat av att en person riktar någon form av förstapersonsperspektiv mot sig själv. Utifrån denna vida definition av självbilder finns det en rad olika arter av självbilder. I kapitel 1 kontrasterar jag min syn på jag och självbild mot den uppfattning som genom Descartes har kommit att dominera inom såväl den rationalistiska som den empiristiska traditionen. Projektet anknyter till traditionen från Heidegger och Merleau-Ponty till skillnad från den transcendentala fenomenologi som utvecklades av Husserl. I min analys av självbilder utgår jag från jaget i form av en mänsklig agent och jag lägger genomgående vikt vid just ett agentperspektiv. Ett genomgående drag i min analys av självbilder har varit deras respektive jagkonstituerande funktioner. Kapitel 2 behandlar vår autonomi och dess relation till självbilder och jagkonstitution. Analysen kretsar kring en viss sida av vår autonomi, vår förmåga att fatta beslut om hur vi skall handla. Ett jag överlägger med sig själv och beslutar sig för att handla på visst sätt. Annorlunda uttryckt: jaget utformar beslutskunskap. Beslutskunskap är en form av självkännedom och i kapitlet diskuteras hur denna form av självkännedom skall analyseras. Kapitel 3 handlar om jagaspekten socialitet. Hur ser sambanden mellan socialitet, självbilder och jagkonstitution ut? Frågan måste ställas i pluralis, ty vi är sociala i flera olika bemärkelser och olika typer av sociala fenomen är relaterade till självbilder på olika sätt. Är någon form av socialitet en generell förutsättning för all självuppfattning? Talar man om socialitet i bemärkelsen att vi har ett socialt konstituerat begreppsystem kan man svara jakande på frågan, men då måste man räkna med förekomsten av såväl språklig och icke-språklig begreppsbildning. Jag avgränsar i kapitel 4 ett begrepp 'kroppsjag' där det mesta av kroppslighetens kulturella och sociala sidor bortses från. Syftet med att avgränsa ett så "avskalat" kroppsjag är i viss mån att förebereda analysen av spädbarns självbilder, men också att låta analysen av kroppsbilder exemplifiera förekomsten av självbilder som är icke-verbala och/eller omedvetna. Kroppsbilder är därtill en form av självbilder som är resultatet av vad jag kallar indirekt reflexivitet, de är en bieffekt av vår anpassning till omgivningen Kapitel 5 handlar om livsberättande. För att karakterisera vårt livsberättande krävs ett vitt begrepp berättande', ett begrepp där det ingår avsiktligt berättande i ord, dagdrömmar, och indirekt, via den andres reaktioner, oavsiktligt röjande, gester, mimik. Vi måste också till att börja med räkna med flera olika berättare. Det är många personer som berättar om ett visst liv. Ett socialt flerperspektivistiskt livsberättande utgör det underlag ur vilket jaget konstituerar sina livsberättelser ur förstapersonsperspektiv. Flera berättare berättar om våra liv, de berättar om olika saker och utifrån olika perspektiv. Livsberättande i denna mening har formen av brottstycken ur olika berättelser. Hur konstituerar jaget förstapersonsperspektiv utifrån det flerperspektivistiska livsberättandet? Jaget identifierar sig med vissa delar, tar avstånd från andra och så vidare. Eftersom jaget "författar" sin livsberättelse genom sitt eget episodiska berättande att och genom att identifiera sig eller ta avstånd från brottstycken ur olika berättelser berättade av andra än jaget självt, kan man enligt min mening inte heller ur förstapersonsperspektiv förutsätta att dess livsberättelser utgör en sammanhängande historia med ett enhetligt och övergripande meningssammanhang. I det avslutande kapitlel 6 genomförs en tillämpning av framställningens genomgående distinktion mellan jag och jagaspekt. Jag ställer och diskuterar problemet: Vad får denna distinktion för konsekvenser vid analysen av spädbarns eventuella självbilder? I filosofiska diskussioner av det primitiva är det vanligt att analysen av detta utgör en förutsättning för analysen av det mer utvecklade. Detta beror bland annat på att man utgår dels från ett genetiskt synsätt och dels från ett atomistiskt sätt att behandla problematiken. För atomisten har spädbarnet och den vuxne en gemensam "kärna". Vill man komma åt den vuxnes mer utvecklade jag gör man det genom att "lägga till" ytterligare förutsättningar för att på så sätt "bygga upp" den vuxnes mer komplexa jagstruktur. Jag kritiserar detta sätt att analysera det primitiva och utgår från ett mer holistiskt betraktelsesätt. Det primitiva föregår inte begreppsligt det mer utvecklade. Den postulerade "kärnan" förändras när man "lägger till" sådant som språkförmåga och bättre förmåga att tänka. Den blir då inbäddad i en fylligare begreppsvärld och påverkas av det.