Den moderne Ivar Lo-Johansson: Modernisering, modernitet och modernism i statarromanerna

Sammanfattning: Denna avhandling handlar om arbetarförfattaren Ivar Lo-Johanssons modernitet, sådan den kommer till uttryck i de sk. statarromanerna: Godnatt, jord (1933), Bara en mor (1939) och Traktorn (1943). Först undersöks hur modernisering och modernitet skildras i romanerna och därefter hur författaren förhåller sig till den litterära riktning som kommit att symbolisera den estetsiska moderniseringen under 1900-talet, nämligen modernismen. Avhandlingens teoretiska grundval är marxistisk. Framför allt har inspiration hämtats från den modell för marxistisk hermeneutik som presenteras av Fredric Jameson i Det politiska omedvetna och som inbegriper tre nivåer för textstudiet. På det första nivån läses texten som en historisk allegori, på den andra som ett yttrande inom en klassrelaterad diskurs och på det tredje, slutligen, i relation till produktionssättens förvandling. Skildringen i statarromanerna av modernisering och modernitet underkastas först en närläsning och placeras därefter i en historisk kontext. Därefter relateras romanernas estetik till modernismen. Lo-Johanssons skildring av modernisering och modernitet i statarromanerna är på ett grundläggande plan bejakande, även om han aldrig behandlar dess negativa sidor lättvindigt. Denna inställning har sin grund i författarens socialistiska världsbild, enligt vilken arbetarrörelsen utgör en garant för att det moderna samhällets utvecklas i progressiv riktning. Skildringen av modernisering och modernitet skildras i dialog med andra utsagor – litterära såväl som icke-litterära – om samma verklighet. Denna dialog undersöks historiskt med hjälp av Michail Bachtins dialogbegrepp och Antonio Gramscis hegemonibegrepp (sådant det tolkats av Raymond Williams och andra marxistiska teoretiker). Först undersöks Lo-Johanssons förhållande till andra litterära uttolkningar av modernisering och modernitet – framför allt primitivismen och den socialistiska realismen. Därefter relateras statarromanerna till icke-litterära modernistiska diskurser som välfärdsstatens sociala ingenjörskonst, funktionalismen och idéerna om en ny kvinna och en ny ungdom. Statarromanernas relation till modernismen beskrivs med hjälp av termen socialmodernism. Denna term har myntats av Michael Denning och betecknar en strävan att vitalisera modernismen genom ett återupprättande av avantgardets idé om politikens och konstens enhet och ett avståndstagande från den konstnärliga autonomin som ideal, genom ett närmade till sociala rörelser som syftar till en radikal samhällsomvandling. Avantgardistiska och socialmodernistiska idéer företräddes i Sverige under mellankrigstiden främst av socialistiska kritiker, som Ture Nerman och Arnold Ljungdal. Att Lo-Johansson ansluter till deras ideal visas i en analys av tre grundläggande komponenter i statarromanernas estetik: mångstämmigheten, sakligheten och grotesken. Dessa stilistiska drag placeras i en modernistisk kontext genom jämförelser med den amerikanska mellankrigstidsdokumentarismen samt med olika former av experimentell modernism, som den amerikanska icke-fiktiva romanen och den franska nouveau roman.