Hereditary Nonpolyposis Colorectal Cancer - Molecular Genetics and Biology of Associated Tumors

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Cancerförekomst i familjen är en riskfaktor för flera vanliga cancerformer. Såväl ärftlig (hereditär) som icke-ärftlig (sporadisk) cancer är resultatet av en ansamling av förändringar (mutationer) i gener vars normala funktion är att reglera cellernas delning, tillväxt och mognad. Vid ärftlig cancer finns den första erforderliga mutationen i kroppens alla celler från födseln, medan de genetiska förändringarna vid sporadisk cancer uppkommit endast i tumörcellerna (somatiska mutationer). HNPCC Syndromet hereditär nonpolyposis kolorektal cancer (HNPCC) betecknar inte (som namnet antyder) en viss cancerform, utan en ärftlig benägenhet att utveckla flera cancertyper, framför allt tjock- och ändtarmscancer (kolorektal cancer) samt livmodercancer, men även cancer i magsäck, tunntarm, äggstockar, urinvägar, hjärna och hud. HNPCC drabbar cirka en av tusen individer och är därigenom ett av de vanligaste ärftliga cancerpredisponerande tillstånd man känner till. Orsaken är en ärftlig mutation i någon av flera DNA-reparationsgener, vanligen MLH1 eller MSH2. DNA-reparationsgenerna känner normalt igen och reparerar skador som uppstår i cellernas DNA och förhindrar därmed att somatiska mutationer består och ger upphov till cancer. Defekt DNA-reparation orsakar en genetisk instabilitet, som i sin tur leder till att somatiska mutationer lättare ansamlas och påskyndar cancerutvecklingen. Syndromet ärvs dominant, vilket innebär att barn och syskon till drabbade individer löper 50% risk att bära samma genetiska defekt. Vilka mutationer och gener är inblandade i sydsvenska HNPCC-familjer? I syfte att identifiera HNPCC-familjer och kartlägga ärftliga mutationer i södra Sverige studerade vi generna MLH1 och MSH2 i sexton familjer med misstänkt HNPCC. För att undersöka betydelsen av nya HNPCC-associerade gener, analyserade vi ytterligare en DNA-reparationsgen, MSH6, i vilken ärftliga mutationer tidigare endast hittats i två japanska familjer. Vi fann sju olika HNPCC-orsakande mutationer, spridda över de tre generna MLH1, MSH2, och MSH6. Även om MSH6-mutation är en mindre vanlig orsak till HNPCC är analys av MSH6-genen således av värde i familjer där man ej funnit någon mutation i MLH1 eller MSH2. Hur vanligt är defekt DNA-reparation? Vi har undersökt betydelsen av defekt DNA-reparation för uppkomst av ändtarmscancer, tunntarmscancer samt hos patienter som utvecklat både livmodercancer och kolorektal cancer. Sporadisk kolorektal cancer drabbar ändtarmen i en tredjedel av fallen medan HNPCC-tumörer mera sällan uppkommer där. För att studera DNA-reparationsgenernas roll i ändtarmscancer analyserade vi förekomsten av mikrosatellitinstabilitet och ärftlig mutation i MLH1, MSH2 och MSH6 i 165 ändtarmscancrar. Mikrosatellitinstabilitet uppkommer i tumörer med defekt DNA-reparation och innebär en förkortning av sekvenser som består av likadana DNA-byggstenar upprepade många gånger efter varandra. Sådana repeterade DNA-sekvenser (mikrosatelliter) drabbas ofta av den typ av skador som MLH1, MSH2 och MSH6 normalt reparerar. Vi fann att mikrosatellitinstabilitet i ändtarmstumörer är ovanligt (3/165) men starkt indikerar HNPCC-mutation, vilket påvisades hos alla de tre patienter som hade mikrosatellitinstabilitet i tumörerna. Trots att individer med HNPCC löper en 100-faldigt ökad risk att drabbas av cancer i tunntarmen, utgör denna ovanliga cancerform endast en liten andel av HNPCC-tumörerna och är ofullständigt studerad. Vi undersökte 70 tunntarmscancrar avseende DNA-reparations-defekter och fann mikrosatellitinstabilitet och/eller förlust av MLH1 eller MSH2 i ungefär samma frekvens som i tjocktarmscancer (13/70). Detta tyder på en liknande roll för DNA-reparationsgenerna i tunntarmscancer och visar att analys av mikrosatellitinstabilitet är av värde vid misstanke om HNPCC-associerad tumör i tunntarmen. Den vanligaste icke-kolorektala cancerformen vid HNPCC är livmodercancer. Kvinnor med HNPCC löper således hög risk att drabbas av både kolorektal cancer och livmodercancer. Från det svenska cancerregistret identifierade vi individer som utvecklat båda dessa cancerformer i ung ålder och undersökte tumörerna avseende mikrosatellitinstabilitet och förlust av MLH1, MSH2 och MSH6. Identisk förlust i båda tumörerna från samma individ är förenligt med ärftlig mutation i respektive DNA-reparationsgen och demonstrerades hos nästan hälften av dessa individer. Således finns det starka skäl att misstänka HNPCC hos patienter som drabbats av både livmodercancer och kolorektal cancer i ung ålder. Hur orsakar defekt DNA-reparation cancer? Den typ av skador som DNA-reparationsgenerna normalt reparerar drabbar främst repeterade DNA-sekvenser. Somatiska mutationer i gener som innehåller repeterade sekvenser och samtidigt har en cellreglerande funktion utgör en möjlig mekanism för tumöruppkomst vid defekt DNA-reparation. Vi undersökte mönstret av somatiska mutationer i olika sådana gener, dels i olika tumörer från en stor HNPCC-familj och dels i olika delar av en och samma HNPCC-tumör. Vi fann att dessa somatiska mutationer varierade både mellan olika tumörer med samma bakomliggande HNPCC-mutation och inom en och samma tumör. Denna variabilitet indikerar att ingen av de undersökta generna i sig är nödvändig för canceruppkomst utan att utvecklingen av en HNPCC-tumör snarare kräver en ansamling av ett flertal sådana mutationer. Sammanfattningsvis har vi i dessa studier · identifierat nya HNPCC-orsakande mutationer, · kartlagt frekvensen defekt DNA-reparation i ändtarmscancer och tunntarmscancer, · påvisat hög frekvens mikrosatellitinstabilitet och förlust av DNA-reparationsproteiner hos kvinnor som utvecklat både kolorektal cancer och livmodercancer samt · demonstrerat såväl intra- som intertumörheterogenitet av somatiska mutationer i cancerassocierade gener med repeterade sekvenser. Studierna bidrar därmed till en ökad förståelse för hur defekt DNA-reparation orsakar cancer och hur HNPCC-orsakade tumörer utvecklas.