Microcultures in the meso level of higher education organisations – the Commons, the Club, the Market and the Square

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Det knyts stora förhoppningar till högre utbildning. Nästan var tredje svensk tillbringar några år vid universitet och högskolor. Den erfarenhet de får bär de med sig i hela sitt vuxna liv. Den påverkar deras åsikter om vetenskap, kritiskt tänkande och universitetslärare så länge de lever. Högre utbildning ska förse professioner, myndigheter och näringsliv med kvalificerad arbetskraft. Landet ska bli konkurrenskraftigt som en kunskapsekonomi. Men också demokratin ska stärkas och framtidsfrågor som miljö, klimat och global politik ska hanteras. Det är svårt att överskatta förhoppningarna som knyts till den högre utbildningen. Med detta följer försök att påverka, utveckla och förbättra. Resurser avdelas till detta: regler formas, rapporteringar genomförs, utvärderingar sker kontinuerligt och periodvis. Hela tiden kontrolleras om förväntningar uppfylls. Hela tiden efterfrågas utveckling, förändring och anpassning till efterfrågan. Trots dessa förhoppningar och intensiva försök till påverkan finns det inte mycket kunskap kring hur organisationer inom högre utbildning fungerar. Det gör att försöken att påverka mer styrs av de olika intressenternas egna villkor än de villkor som gäller inom de organisationer som ska påverkas. Därmed finns det en risk att de, i sin iver, inte åstadkommer något annat än mängder av merarbete för universitetslärarna eller att de rent av förstör det som redan är bra. Den här avhandlingen nyanserar bilden och beskriver högre utbildning på ett sätt som både kan användas för att förbättra det som behöver förbättras men också att bevara och bygga vidare på det som redan fungerar bra. Min undersökning koncentrerar sig på verksamheten, det vill säga där jobbet görs. Chefer och ledare hamnar inte i centrum. Men inte heller de enskilda akademiska lärarna. Istället handlar det om hur akademiska lärare och andra arbetar tillsammans. Precis som vanligt när människor gör något tillsammans så skapar akademiska lärare traditioner som handlar om hur jobbet ska göras. Erfarna lärare kanske inte märker det längre, inte som nya medarbetare gör. De kan tänka: ”Jaha, det är tydligen så man ska göra här.” Dessa traditioner är en del av väldigt lokala idéer om hur undervisning och utbildning ska göras och se ut. De formar små mikrokulturer inom de större organisationerna. Det är lätt att se hur sådana mikrokulturer blir konservativa. Medarbetarna gör som de är vana att göra. Det blir svårt att utveckla verksamheten. Men i tider av nedskärningar och mer stressade medarbetare så fungerar också mikrokulturen som ett försvar, den hjälper till att bevara den kvalitetsnivå som faktiskt finns. Dessutom kan vissa mikrokulturer, om de är bra och får hålla på, nå en väldigt hög kvalitet i det de gör; precis som andra mikrokulturer kan stagnera och kanske bli sämre. Därför är det viktigt att förstå hur mikrokulturer fungerar, hur de skiljer sig från varandra och hur de utvecklas. Jag visar i avhandlingen att mikrokulturer kan karaktäriseras utifrån hur medarbetarna ser på varandra och på den uppgift man har att lösa. Det vill säga, de andra medarbetarna kan vara viktiga för mig. Jag låter mig påverkas av dem. De är signifikanta för mig. Eller så delar vi bara en plats utan att de betyder något särskilt för mig. Det kan också vara så att vi som arbetar tillsammans upplever att vi delar ansvaret för det vi gör; eller så jobbar var och en för sig själv utan att direkt bry sig om vad de andra gör. Utifrån de här dimensionerna beskriver och diskuterar jag fyra typer av mikrokulturer: • allmänningen, de inblandade är signifikanta för varandra och känner att de delar ett gemensamt ansvar; • klubben, de inblandade är signifikanta för varandra men känner inte att de delar något ansvar för verksamheten; • marknaden, de inblandade är inte signifikanta för varandra men de upplever i alla fall ett delat ansvar; och • torget, de inblandade är inte signifikanta för varandra och känner heller inget något delat ansvar. Dessa olika typer av mikrokulturer har olika förutsättningar att fungera bra och påverkas på olika sätt av förväntningar som kommer utifrån. Ett annat sätt att skilja mikrokulturerna åt är att studera enligt vilka principer de fungerar, till exempel hur riktigt bra mikrokulturer fungerar. Jag ställer därför frågan: vilka funktions-principer är viktiga i bra mikrokulturer? I avhandlingen föreslår och beskriver jag åtta sådana principer. De resultat jag för fram i avhandlingen kan öka förståelsen för hur organisationer inom högre utbildning faktiskt fungerar. Därmed blir det möjligt att bevara och lära sig av det som redan är bra och att stödja utveckling där stöd behövs.