Zigenarfrågan : intervention och romantik

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Det finns två etablerade sätt att beskriva zigenarnas historia i Sverige. Historien talar antingen om hur illa myndigheterna burit sig åt mot zigenare, eller så berättar historien om zigenarnas självvalda isolering. Gemensamt för beskrivningarna är påståendet att zigenare alltid varit desamma och uppvisar ett likartat levnadssätt genom historien. I denna avhandling studeras dessa beskrivningar som delar av en "berättelse" som återkommer med jämna mellanrum. Syftet för avhandlingen är att beskriva och analysera svensk zigenarpolitik under perioden 1880-1970, men omfattar även ett kapitel som behandlar statligt zigenarpolitik före 1880. Det empiriska materialet bygger på studier av offentliga dokument, dels källor som behandlar äldre tiders zigenarpolitik dvs. politiken före 1880 dels källor som behandlar tiden efter 1880. Utgångspunkten för studien är att zigenarpolitiken endast kan förstås om man tar hänsyn till de sammanhang inom vilka denna uppstod. De beslut som gällde zigenare och de föreställningar som har skapats om denna grupp, ingår i ett större sammanhang, och styrs av samma trender som styr socialpolitiska prioriteringar och intellektuell debatt i samhället i stort. Zigenarna som målgrupp för särskilda åtgärder har haft marginell betydelse i utvecklingen av socialpolitiken, men många föreställningar om zigenare har antingen utvecklats eller spridits i socialpolitiska sammanhang. Statens zigenarpoltik framstår i denna studie som en liten del av en större socialpolitisk projekt som syftar till att skapa ordning och stabilitet i en etablerad social organisation. Grupper som befinner sig i organisationens periferi behandlas utifrån visioner och målsättningar som gäller för organisationen som helhet. Zigenarna har behandlats utifrån de allmänna bestämmelser som riktas mot fattiga i allmänhet och fattiga utan lokal anknytning i synnerhet. Zigenarna har inte lämnat särskilt många avtryck i de svenska arkiven före 1850-talet. De få beslut som gällde dem utgör en del av de åtgärder som syftade till att etablera en central myndighet för hela riket. Genom att studera dessa texter får vi en uppfattning om de villkor som gällde för fattigas tillhörighet i den organisation som byggdes upp. Det går också att identifiera de mekanismer (kategoriuppdelning) som användes för att utforma och ställa dessa villkor (fastbosättning och försörjning). En av avhandlingens viktiga slutsatser gäller gränsdragningen mellan tattare och zigenare. En genomgång av äldre tiders lagar visar att dessa beteckningar fram till 1800-talets slut används som synonymer. Tillkomsten av tattare och zigenare som två åtskilda grupper skedde mot 1800-talets slut. Tattarna blev de grupper som kunde uppvisa en svensk anknytning och zigenare de som nyligen kommit till Sverige. Tattarna inkluderades i det svenska samhället i början av 1900-talet och behandlades enligt de tvångsåtgärder som lösdriverilagen fastställde. Zigenarna inkluderades under mitten av 1900-talet, då tvång inte längre ansågs varken nödvändigt eller legitimt. Behandling och hjälp var de nya metoderna för att nå grupper som tidigare hade varit föremål för tvång. I studiet visas också att finns både kontinuitet och förändring i den statliga zigenarpolitiken. Kontinuiteten består i, att de grupper som räknas in i kollektivet måste underordnas gällande villkor. Förändringen handlar om de strategier och tekniker som har använts för att se till att de villkoren uppfylls. Genomgången av 1900-talets zigenarpolitik visar även på den ständiga konflikten om det ekonomiska ansvaret för fattigvårdens kostnader. Denna konflikt blev en förhandlingsfråga mellan staten och kommunerna som löstes i och med att staten tog på sig ansvaret för zigenarnas bosättning. Detta ekonomiska åtagande var en del av de allmänna beslut som gällde nyanlända flyktingar. I beskrivningen av efterkrigstidens zigenarpolitik framstår zigenarna som en viktigt målgrupp för socialt arbetets uppmärksamhet. Inom socialt arbete är kunskapssökande en förutsättning för alla former av intervention, även för den interventionsmodell som gällde zigenarna. Experter fick därför centrala roller i zigenarpolitiken. Även här användes "berättelsen" om zigenarna. Föreställningen om zigenarna som ett "hemligt folk" gav experten inte bara en uppgift utan även ett speciellt status. För att förklara zigenarnas sociala situation har socialarbetarna alltid funnit stöd i den sedan 1800-talets etablerade berättelsen om zigenarna. Samtidigt som zigenarna alltid har behandlats utifrån samma tekniker som formats för att behandla andra fattiga. I behandlingen av de fattiga har alltid barnen varit en prioriterad målgrupp för socialt arbetets insatser. Så var fallet även med zigenarna. Under 1960-talet fick denna prioritering en fast organisatorisk form. De zigenska barnens skolgång och familjesituation blev då ett arbetsfält för både lärare och socialarbetare.