Åldrandet och språket : en språkhistorisk analys av hög ålder och åldrande i Sverige cirka 1875–1975

Sammanfattning: Vad är åldrande? När började man över huvud taget tala om ”åldrande”? När fick ordet ”pensionär” den betydelse vi är vana vid idag? I Åldrandet och språket studeras ord och uttryck för att ringa in vad man har menat med hög ålder och åldrande i Sverige under hundraårsperioden mellan 1875 och 1975. Frågor kring hög ålder och åldrande har stor aktualitet idag. I Sverige och Europa talar politiker om ökade kostnader för äldrevården och om behovet av att höja pensionsåldern i takt med att medellivslängden stiger. I avhandlingen ges en historisk bakgrund till dessa frågor – en diskussion om höjd pensionsålder fördes till exempel för mer än femtio år sedan. I de tre källmaterialen – födelsedagsnotiser, ansökningshandlingar till privata ålderdomshem samt statliga förslag och utredningar – har åldrandet inte haft någon distinkt och oföränderlig kärna. Medicinska perspektiv som vanligen förknippas med åldrande hade länge en undanskymd plats. I stället har idéer och händelser i det omgivande samhället påverkat hur åldrandet manifesterades i en pendelrörelse mellan kropp och kronologi. Avhandlingen visar hur förståelsen av åldrandet sett olika ut beroende på tidpunkt, person och situation.