Femårsuppföljning för tvångsvårdade kvinnor. Inverkan av psykiska problem på utfallet

Sammanfattning: Avhandlingen, som består av fyra delstudier, är en femårsuppföljning av kvinnliga missbrukare, som var tvångsomhändertagna på Lunden mellan januari 1997 och december 2000, och som genomgick en omfattande utredning. Klienterna har systematiskt utretts med psykologiska och neuropsykologiska test i samarbete med personal och Lundens psykiater. Test och skattningsskalor som använts är standardiserade jämte DOK- och ADAD-data. Syftet var att skapa ett underlag för bättre vårdplanering. Standardiseringen av utredningsmetoden har möjliggjort jämförelser mellan ett vårdtillfälle och förnyad vård. Jämförbarheten med andra narkomanmaterial utanför tvångsvården var viktig för att se i vad mån olika diagnoser motsvarar proportionerna i snarlika grupper av kvinnliga narkomaner. Samplet är ett representativt urval om 132 konsekutivt intagna och utredda klienter med 80 kvinnor från LVM och 52 från LVU är inkluderade. Övriga icke utredda kvinnor: 58 från LVM och 40 från LVU används i analysen som en jämförelsegrupp. Jämförbara data finns både från indexvårdtillfället och vid uppföljningen. Några patienter skrevs in på SiS-institution under uppföljningstiden och en del har fått annan vård. Uppföljningsprocenten i intervjustudien är hög, 109 personer (88%) räknat på dem som fortfarande levde och 83 procent medräknat dem som vi inte lyckats nå och räknar dem som möjliga återfall (intention-to-treat). Jämförelser över tid av diagnostiska data har kunnat göras på 109 som intervjuades vid uppföljningen. Detta ger en hög extern validitet i undersökningen. Avhandlingen redovisas i fyra delstudier: Resultat: Studie I visade att sjukhusinläggning och kriminalitet nådde en topp runt tiden vid tvångsomhändertagandet för att med tiden sjunka. I gruppen kvinnor med en längre tids drogfrihet hade den psykiska och fysiska hälsan förbättrats liksom sociala förhållanden. Vid uppföljningen hade 42-48% varit drogfia ett år, 30-36% minst två år och 17% sedan utskrivningen. Det psykiska mående hade förbättrats bland klienter med en längre tids drogfrihet, liksom en sänkning av sjukhus-inläggningar och kriminalitet. Uppförandestörning och antisocial personlighets-störning var negativa prediktorer, vilket inte gällde borderline personlighetsstörning. Studie II analyserade validiteten av självrapporterad kriminalitet med information från BRÅ´s dataregister. 106 kvinnor intervjuades om tillgreppsbrott, narkotikabrott, våldsbrott och fängelsedomar. Resultaten visar att självrapporterad data om kriminalitet stämmer ganska väl överens med officiell data, men att validiteten kan variera beroende på brottstyp. Stöld och narkotika brott och var något överrap-porterat, medan våldsrelaterad brottslighet var något underrapporterad. Studie III visar att klienter med fler kriterier på personlighetsstörning förblev mer symptombelastade än dem med färre kriterier. Klienter med borderline personlig-hetsstörning hade en högre symptombelastning oavsett drogfrihet eller ej. Studie IV undersökte inflytandet som drag av personlighetsstörning har på socialt fungerande som arbete, polisingripande och sjukhusinläggningar fem år efter index. 106 kvinnor utreddes med SCID II, SCL 90 (GSI) och TLFB. Vid uppföljningen hade äldre kvinnor i mindre omfattning arbete. Kvinnor med dependent- histrion och tvångsmässig och personlighetsstörning hade i större utsträckning arbetsmöjligheter vilket inte gällde klienter med undvikande- och uppförandestörning. Enbart uppför-andestörning hade ett förhöjt samband med arbetslöshet och att hamna i brotts-register.