Patrullerande polisers yrkeskultur

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Det övergripande syftet för denna avhandling är att bland patrullerande poliser undersöka förekomst och karaktär av en yrkeskultur, som går utöver eller står i motsättning till polisens officiellt sanktionerade samhällsmandat bl.a. i termer av den inriktning, de prioriteringar och det regelverk som omger polisarbetet. Begreppet yrkeskultur står här för kollektiva mönster ifråga om referensramar, attityder och förhållningssätt, som i sin tur avspeglar sig i kollektiva strukturer, normer och praktiker. Avhandlingen baserar sig på en kvalitativ studie med längre intervjuer och observationer som huvudsaklig metod. Förutsättningar för en yrkeskultur Det går att identifiera tre typer av förutsättningar för att en yrkeskultur kan utvecklas bland patrullerande poliser. Trots att polisarbetet kringgärdas av omfattande regelverk och dokumentationsplikt begränsas denna kontroll av att patrullerande polisarbete är alltför komplicerat och oförutsägbart för att kunna kontrolleras fullt ut. Istället har patrullerande poliser en hög grad av handlingsfrihet såväl ifråga om som hur man skall reagera på en händelse eller ett uppdrag. En annan förutsättning utgår från interna förhållanden i polisorganisationen. Bland patrullerande poliser finns en stark intern sammanhållning med tydliga gränser i förhållande till omvärlden och ett välutvecklat internt normsystem. Därmed finns en informell organisering som kan hävda kollektivt förankrade referensramar, attityder och förhållningssätt. En tredje förutsättning är att det finns en omfattande misstro gentemot polisorganisationens ledning på olika nivåer. Därmed begränsas möjligheterna att utöva en normativ kontroll, d.v.s. för ledningen att genomdriva sina intentioner om polisarbetets inriktning och utformning. Yrkeskulturens karaktär Bland studiens informanter finns stora variationer i uppfattning vari patrullerande polisers yrkeskultur består. Några anger en yrkeskultur präglad av självständighet i förhållande till det officiella samhällsmandatet. I denna uttrycks ett yrkesideal med en betoning av reaktiv brottsbekämpning och kontroll av ordningen utifrån moraliska kriterier. Andra understryker mer hur poliser underordnar sig officiella riktlinjer och regelverk. En föreställning som är så återkommande att den kan antas vara normativ är att man i olika åldrar i poliskarriären utvecklade olika yrkesideal. Vidare skiljer sig enskilda arbetslag och enheter åt ifråga om hur man arbetar. Dessutom beskrivs skillnader som utgår från kön, geografisk placering och karaktären på arbetsuppgifterna. Härvidlag anses kvinnliga poliser, äldre manliga i likhet med landsortspoliser och renodlade närpoliser ha en mindre repressiv och mer brottsförebyggande framtoning än yngre storstadspoliser. Utöver individuella variationer går det att se skillnader i perspektiv och förhållningssätt som utgår från den situation i vilken ingripandet sker. Häri inkluderas karaktären på arbetsuppgiften samt med vem man har att göra. Denna spridning i referensramar, attityder och förhållningssätt gör att istället för att hävda förekomsten av en homogen yrkeskultur så föreslår jag en taxonomi i vilken patrullerande polisers yrkeskultur pendlar mellan två perspektiv och mellan tre typer av kompletterande förhållningssätt. Huvudtemat i taxonomin utgår från skillnaden mellan ett legalistiskt och ett autonomt perspektiv. Det legalistiska perspektivets ledstjärna är det regelverk och de policydokument som beskriver polisens officiellt sanktionerade samhällsmandat. Man ser som polisens uppgift att vara till för allmänheten, i termer av alla människor. I det autonoma perspektivet ses däremot polisen som en självständig samhällskraft med ett tydligt partsintresse. Polisens uppgift anses vara att hävda livsföring och trygghet hos en inte sällan idealiserad grupp skötsamma medborgare i termer av "allmänheten" eller "svensson", genom att jaga och oskadliggöra dem som hotade denna. Hotet kan komma från en heterogen grupp ordningsstörare som utmanar allmänhetens normer om normal anständighet. Primärt handlar det emellertid om "buset", en kategori kriminella och deras nätverk som i det autonoma perspektivet närmast framstår som en befolkningsgrupp. Detta partsintresse fungerar som legitimering för vad som i det autonoma perspektivet uppfattas som "riktigt polisarbete". Med detta menas i första hand reaktiv brottsbekämpning gärna under dramatiska former. Det gäller att spåra upp och infånga brottslingar så att dessa kan få sitt straff. Straff i form av vedergällning uppfattas som grundläggande för att brottsoffer från allmänheten skulle få upprättelse. Vidare handlar det riktiga polisarbetet om att det skall inkludera brott med tydliga gränser mellan rätt och fel och där det finns förutsättningar för att få en gärningsman infångad. Brottet skall därutöver inkluderas i patrullerande polisers kompetensområde, såsom vålds- och stöldbrott. Begreppet "skitjobb" uttrycker en motpol till det riktiga polisarbetet. I detta inkluderas bland annat moraliskt tvetydiga uppgifter, sådant som anses ha mer symbolisk karaktär utan tydliga omedelbara framgångskriterier, samt kontaktskapande service och handräckningsuppgifter. Det "riktiga polisarbetet" kan kopplas till det autonoma perspektivets begrepp "praktiskt polisarbete". Detta inkluderar en serie tillvägagångssätt där omedelbara resultat betonas på bekostnad av institutionellt påbjudna arbetssätt. Flera uttryck för vad som ingår i praktiskt polisarbete kan identifieras. Häri ingår en speciell "polisblick" för vad som kan uppfattas som avvikande och därmed hotfullt. I det praktiska polisarbetet ingår att ha beredskap för uppdrag som ingår i det "riktiga polisarbetet" och därmed snabbt kunna göra sig av med ärenden av karaktären "skitjobb". Vidare ingår en relativ självständighet i förhållande till lagstiftningen. Praktiskt polisarbete innebär dessutom att hävda respekten för poliser liksom att bevaka den egna handlingsfriheten. Bland annat använder man sin repressiva makt för att reagera mot dem som ifrågasätter polisens auktoritet. Därtill beskyddar man via en tystnadskod varandra vid brott mot det regelverk som kringgärdar polisarbetet. I mitt material går det att finna kollektiva drag som inte utan vidare går att inrymma i något av dessa perspektiv. Därför vill jag ytterligare nyansera bilden av patrullerande polisers yrkeskultur genom att identifiera tre typer av förhållningssätt. Det första är mellan ett alienerat "trött" och ett engagerat "hungrigt" förhållningssätt. Därjämte kommer ett mer repressivt tufft förhållningssätt som betonar polisen som en våldsmakt, kontra ett hjälpande mjukt förhållningssätt i vilket kommunikativ förmåga och samarbetsstrategier framhävs. Slutligen gör jag en gränsdragning mellan ett reflekterande och förändringsbenäget intellektuellt och ett konservativt mekaniskt-intuitivt förhållningssätt. I det senare förhållningssättet tenderar man att generalisera de sätt att tänka som användes i det akuta ingripandet till dominerande former för omvärldsuppfattning. Häri ingår en misstänksamhet gentemot omvärlden, och en människosyn som utgår från enkla kategoriseringar, vilket kan leda till fördomsfullhet. Såväl inom det legalistiska som det autonoma perspektivet finns "trötta" och "hungriga" poliser. Även om det tuffa förhållningssättet överensstämmer med centrala drag i det autonoma perspektivet gäller detta bara i jakten på "allmänhetens fiender". Det "mjuka förhållningssättet" betonas i officiella policydokument, men inte när det är det legalistiska perspektivets repressiva funktioner som efterfrågas. Det mekaniskt-intuitiva förhållningssättet har tydliga likheter med det autonoma, men återfinns även i den byråkratiska typ som i polisjargongen beskrivs som bokstavspoliser. Det finns en rationalitet i det autonoma perspektivet som inte går att reducera till det mekaniskt-intuitiva förhållningssättet utan snarare utgår från en värdegrund som står i konflikt med dominerande institutionella föreställningar. En eller flera kulturer? De poliser som i hög grad överensstämmer med ett legalistiskt respektive ett autonomt perspektiv skulle teoretiskt sett kunna beskrivas som parallella kulturer. De vars arbetsstil präglas av något av förhållningssätten under respektive perspektiv skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas som subkulturer. I mitt material går det att identifiera de som tenderar mot ett legalistiskt perspektiv, även om dessa företrädesvis fanns utanför kollektivet patrullerande poliser. Mina informanter beskriver vidare turlag och individuella polisstilar som tenderar åt den tuffa våldsinriktade "samhällsbäraren" eller den mjuka serviceinriktade "socialpolisen". Dessutom beskrivs typer som den alltför reflekterande teoretikern liksom den konsekvent regelberoende bokstavspolisen. Jag har emellertid inte sådana data att dessa skulle vara så frekventa att de kan kategoriseras som subkulturer. Istället torde idealet utifrån min studie vara att omfattas av såväl ett legalistiskt som ett autonomt perspektiv, betona betydelsen av att utgå från polisens samhällsmandat och samtidigt hävda rätten till autonomi, se sig som lagstiftarens förlängda arm och anse sig ha friheten att självständigt upprätthålla lag och ordning. På motsvarande sätt tycks det kollektiva idealet vara att kombinera de olika förhållningssätten. Ytterligheter i förhållningssätten beskrivs som illa sedda minoritetsgrupper. Idealet tycks snarare vara att kunna ta i när så krävs men inte slita ut sig, att inta ett mjukt förhållningssätt gentemot en vänligt sinnad allmänhet, men vara tuff i jakten såväl som mot dem som på olika sätt bjuder motstånd, inte vara för enkelspårig i sitt tänkande, men betona handlingsinriktning framför reflektion. Ord och/eller handling? När, var och hur någotdera av perspektiven får dominera är i hög grad situationsberoende. När poliser talar om polisarbete med en icke-initierad utomstående är man noga med att upprätthålla ett legalistiskt perspektiv. När man i intervjuer och under fältstudier talar om polisarbetet mer generellt får däremot det autonoma perspektivet ofta ett dominerande utrymme. Då återkommer uppfattningar om den direkta kopplingen polis och allmänhet, att buset skulle störas så mycket som möjligt i sin hantering liksom att det inte är möjligt att bedriva effektivt polisarbete enligt regelverket. När samtalet övergår till hur konkreta situationer skall hanteras blir emellertid det legalistiska perspektivet återigen mer framträdande bland annat genom att man lägger stor vikt vid vilka lagparagrafer som kan användas vid olika tillfällen. Samma dubbla bild återkommer i de konkreta ingripanden jag observerade. Mitt huvudintryck är att poliser i huvudsak följer ett legalistiskt perspektiv i termer av att följa polisens regelverk. Avvikelser från detta är emellertid återkommande. Två typer av faktorer är väsentliga för när ett autonomt perspektiv tilllåts dominera även i praktiken. Det första utgår från graden av engagemang i ett ärende, det andra från om inblandade poliser kan riskera efterräkningar för sitt agerande. Graden av engagemang kan beskrivas utifrån uppdelningen i riktigt polisarbete och "skitjobb". Brott av tillräcklig dignitet, där det finns en chans att få fast en gärningsman, innebär ett ökat engagemang. Detta gäller speciellt om det finns förutsättningar för spänning och dramatik, som vid biljakter, Då kan regler om husrannsakan och att en lag inte får användas i annat syfte än den är avsedd för väga lätt. Även trafiklagstiftningen kan användas i brottsbekämpande syfte trots att detta inte är tillåtet. Det autonoma perspektivet uttrycks emellertid främst när frånvaron av engagemang dominerar. "Skitjobb" såsom förseelser och vardagsbrott med liten chans att bli uppklarade tenderar man att undvika eller lägga ned minsta möjliga tid på. Härvidlag kan man bortse från sin skyldighet att upprätta en anmälan. I engagemanget ingår med vem man har att göra. De som betraktas som representanter för en annars skötsam allmänhet får ofta en generösare behandling än vad poliser har rätt och i vissa fall skyldighet till. De som kategoriseras som "bus", men även ordningsstörare, utsätts däremot för en hårdare maktutövning även vid lindriga brott. Man har dessutom större benägenhet att engagera sig i de offer för brott eller olyckor som anses moraliskt oklanderliga, försvarslösa och är utan skuld. Därtill kommer i vilken utsträckning polisen upplever sig ha blivit provocerad. Ifrågasättande av polisens auktoritet kan leda till att även förseelser och bagatellbrott blir anmälda. Denna faktor framstår även som viktig när poliser använder sig av otillbörlig våldsanvändning, vilket bland annat kan ske när någon försöker fly eller göra fysiskt motstånd. Den andra faktorn för att det autonoma perspektivet skall få utrymme är att "hålla ryggen fri". Härvidlag gäller principen att om man i efterhand kan motivera sitt agerande så finns stora frihetsgrader oberoende av motiv. En aspekt av detta är med vem poliser har att göra. Man avstår från att agera icke-legitimt om man kan räkna med att den man ingriper mot eller eventuella vittnen har resurser att göra en trovärdig anmälan. Om vederbörande däremot anses sakna sådana förutsättningar begränsas de egna frihetsgraderna inte av lagstiftningen utan bara av yrkeskollektivets interna normer för vad som anses acceptabelt. Vilken funktion fyller yrkeskulturen? I förhållande till den enskilde medlemmen har jag betonat en yrkeskulturs bidrag till en yrkesbaserad social identitet. Via tydliga avgränsningar till omvärlden, liksom ett system av interna normer, bidrar patrullerande polisers yrkeskultur till en intern sammanhållning. Till denna identitet bidrar framför allt det autonoma perspektivets syn på poliser som självständiga samhällsbeskyddare, förstärkt av det mekaniskt-intuitiva förhållningssättets idealisering av den egna yrkesgruppen. Även den betydelse man lägger vid upprätthållande av polisauktoriteten kan ses som identitetsförstärkande. Till upprätthållande av en social identitet kan räknas yrkeskulturens bidrag till hur arbetets villkor kan hanteras. Ett bakomliggande antagande i denna avhandling har varit att en yrkeskultur kan ses som uttryck för de villkor som präglar arbetet. Men detta skall inte förstås som en enkel linjär relation utan som en växelverkan mellan olika faktorer. Några villkor kan ses som givna ur de uppgifter man fått och förutsättningarna att utföra dem. I andra fall har yrkeskollektivet möjlighet att skapa sina villkor och sedan agera i enlighet med dessa, vilket i sin tur återigen kommer att påverka arbetsvillkoren. Uppgiften att omhänderta människor så att dessa skall kunna bestraffas innebär en risk för poliser att utsättas för våld. Denna risk kan emellertid förstärkas av det tuffa förhållningssättets betoning av makt och styrka, medan bland annat kvinnliga och äldre polisers betoning av kommunikativa strategier motverkar den. I avhandlingen har jag speciellt lyft fram några villkor i arbetet. Häri ingår en otydlig yrkesroll med en bred uppsättning disparata uppgifter. Därtill omges poliser av en stark symbolisk laddning med motstridiga förväntningar på polisrollen. Inte sällan tillskrivs poliser en ömsom bestraffande och ömsom beskyddande allsmäktig föräldraroll. Vidare kompliceras polisarbetet av en serie begränsningar kring hur detta får utföras. Det legalistiska perspektivet har att motsvara inte sällan motstridiga förväntningar från olika samhälleliga maktcentra. Detta riskerar att göra patrullerande polisers yrkesroll motsägelsefylld och otydlig. Mot denna kan man ställa det autonoma perspektivets identitetsförstärkande avgränsning av vad som tillhör "det riktiga polisarbetet", förstärkt av det "praktiska polisarbetets" anvisningar om hur detta skall ske. I arbetets villkor ingår även olika hotsituationer. Utöver direkt fysiska situationer av fara kommer poliser att möta livsöden som provocerar en existentiell ångest. Därtill kommer hoten från den egna organisationen, eftersom felhandlingar begångna av en polis riskerar att bli lagbrott som får rättsliga efterspel. Det autonoma perspektivets bidrag till att hantera fysiska hotsituationer kan exemplifieras med den interna solidariteten med dess betoning att ge absolut prioritet till anropet "kollega i underläge". Utöver att fungera som allmänt identitetsförstärkande kan betoningen av att polisens auktoritet skall upprätthållas ses som ett kollektivt sätt att förebygga hotsituationer. För beskydd mot interna hot om bestraffning bidrar en tydlig avgränsning mellan chefsskikt och manskap och mer specifikt en intern tystnadskod att inte anmäla eller vittna mot en kollega. Återkommande har jag pekat på hur yrkeskulturens uttryck kan förstås som strategier att hantera ångest och ambivalens. Genom att idealisera det egna kollektivet får man en moralisk rätt att ge egna bedömningar företräde och att bestämma över andra. Uppdelningen i goda och onda legitimerar att utsätta de senare för lidande. Genom att begränsa perspektivet till avgränsade situationer slipper man den ambivalens ett vidare perspektiv skulle kunna innebära.