Ansvaret för kulturarvet Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872−1919

Sammanfattning: Avhandlingen rymmer en ”stor” och en ”liten” berättelse. Den lilla berättelsen börjar omkring 1870 och handlar om Nordiska museet och dess grundläggare Artur Hazelius. Den stora berättelsen tar sin början i 1800-talets första decennier och förankrar det kulturhistoriska museiväsendets framväxt och formering i en mera vidsträckt och kronologiskt utsträckt historie- och museipolitisk kontext.1800-talet har karaktäriserats som en period av stark statlig mobilisering på det musei- och historiepolitiska fältet. Avhandlingen visar att det var osäkert vilken roll staten skulle spela. Det var osäkert vilket slags offentlighet som museerna tillhörde, vilka syften museer fyllde och hur de skulle utformas. Det var omtvistat vem som ägde fornminnena. Två rörelser kan urskiljas. Den ena rörelsen ville åstadkomma ett långtgående statligt ansvar för historiebevarandet. Den andra rörelsen var framväxten av ett civilsamhälleligt associationsväsende på historiebevarandets område. Historie- och museipolitikens grunddrag kännetecknades av spänningarna mellan dessa rörelser.Den stora berättelsen överlappar den lilla berättelsen om Nordiska museet och Artur Hazelius. Avhandlingen belyser det spelrum som de övergripande osäkerheterna om historiebevarandets mål och organisering lämnade åt Artur Hazelius och hur Nordiska museets utveckling efter hand kom att ge återverkningar på hela det historie- och museipolitiska området. Den belyser också hur Nordiska museets stegvisa etablering som kulturhistoriskt centralmuseum påverkades av det kulturhistoriska museiväsendets professionalisering.I avhandlingen är det historiografiska perspektivet centralt. Ett utmärkande drag för den dubbla historia som avhandlingen berättar är den betydelse som historieskrivningen har haft, både för formeringen av det kulturhistoriska museiväsendet och för efterhandsförståelsen av detsamma.