Kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa

Sammanfattning: I arbete I och II var syftet att undersöka hur unga vuxna definierade sina problem, vilken hjälp de önskade och vad som gjorde att de började i behandling. Sju kvinnor mellan 18 och 25 år intervjuades om när de sökte hjälp första gången. Arbete I innebar en beskrivande analys av vägen till behandling. Kvinnornas berättelser om bakgrunden till behandlingen, vägen dit, upplevelsen av bemötande och behandling, beskrivning av självbild och förväntningarna inför framtiden har sammanställts. Resultaten visar att kvinnornas vårdsökande föregicks av en långvarig process av känslomässig frustration. De hade sällan någon tydlig bild av önskad behandling. Kvinnornas berättelser om anledningen till att de påbörjade behandling går inte att skilja från deras berättelser om problemen. Kvinnorna var snarare ambivalenta än omotiverade inför behandling. Arbete II innebar en narrativ analys av kvinnornas berättelser utifrån självrepresentation, självbild och berättelsepoäng. Resultaten tyder på en ointegrerad självbild i de unga kvinnornas berättelser. De hade svårigheter att beskriva sig själva och hänvisade ofta till hur de förstod att andra uppfattar dem. Man kan säga att de fortfarande befann sig i olika skeden i utvecklingen på väg mot en integrerad självbild. Kvinnornas självrepresentation påverkade deras berättelsepoäng. Deras svårigheter att beskriva sig själva kunde också ge dem problem med att beskriva sitt behov av hjälp. Detta ledde i sin tur till att de kunde ha otydliga och ambivalenta anspråk på den sökta behandlingen. I arbete III och IV var syftet att efter kartläggning av 21 kvinnor beskriva psykiska problem, missbruksbild, livssituation och livskvalitet för kvinnor med samsjuklighet av substansmissbruk och psykisk ohälsa, samt att följa upp eventuell förändring efter 18 månader. De undersökningsinstrument som användes var behandlarens bedömning enligt DSM, kvinnornas skattningar av psykisk belastning genom SCL-90, livskvalitet genom Cantrils stege och strukturerad intervju genom Addiction Severity Index. Kartläggningen i arbete III visade en multipel psykiatrisk problematik hos den undersökta gruppen kvinnor, ofta jämsides med fysisk ohälsa och ett tunt socialt nätverk. Kvinnorna hade haft problemen sedan tonåren. Dessa långvariga problem hade påverkat deras liv och inneburit svårigheter att klara försörjning genom arbete, att lyckas med att bygga trygga och långvariga nära relationer och att hitta sociala sammanhang som också hade kunnat ge en meningsfull fritid. De flesta var beroende av psykiatrin och/eller socialtjänsten för behandling och ekonomiskt stöd. Kvinnorna med längre behandlingstid hade en högre funktionsnivå, men alla var i behov av behandling för sin psykiska ohälsa och sitt missbruk. Därutöver hade flertalet behov av hjälp med fysisk ohälsa, relationer till familj och umgängeskrets och med sysselsättning eller arbete. Gruppens allmänna funktionsnivå, liksom den upplevda livskvaliteten, var låg. Arbete IV var en uppföljning efter 18 månader av 18 av kvinnorna. Kvinnorna visade en förbättrad allmän funktionsnivå enligt behandlarnas bedömning, men den var fortsatt låg. 10 av kvinnorna hade uppnått en förbättrad nykterhet varav 6 hade återhämtat sig från missbruket. Under uppföljningstiden minskade också hjälpbehovet med avseende på kriminellt beteende, psykiska problem och svårigheter i relationen till familj och anhöriga. De som hade en längre behandlingstid hade nått en högre allmän funktionsnivå, men det var bara två som befann sig inom ramen för normal funktionsnivå. Endast en kunde försörja sig genom arbete. Kvinnornas subjektiva upplevelser av psykisk belastning och livskvalitet förändrades inte signifikant över de 18 månaderna. Det fanns kvarstående behandlingsbehov för alla kvinnorna i något avseende på fysisk och psykisk ohälsa, missbruk/beroende och familje- och vänskapsrelationer. Resultaten tyder på att behandling är till hjälp för personer med multipel problembild, men synliggör inte vad som är verksamt i behandlingen.