Stat på villovägar Resultatstyrningens framväxt i ett historisk-institutionellt perspektiv

Sammanfattning: I avhandlingen diskuteras framväxten av den rationalistiska styrmodell - resultatstyrning - som i dag är tänkt att tillämpas i staten. Dels diskuteras denna politiska institutions historiska närvaro i staten. Den spåras tillbaka till den programbudgeteringen. Institutionen har visserligen förändrats under de nära fyrtio år som förflutit sedan programbudgeteringen introducerades i staten. Förändringarna har dock främst gällt tillämpningen av olika metoder och tekniker. Vad gäller tillkomsten av nya metoder och tekniker har stabiliteten varit betydligt större. Och beträffande de mer grundläggande idé- och tankemönster som konstituerar institutionen, och tillika dess grundläggande målsättningar, påvisar undersökningen mycket stor stabilitet.I avhandlingen görs också ett försök att förklara styrmodellens beständighet. Frågan aktualiseras av att lärandeprocessen har haltat i flera avseenden. Erfarenheter som vunnits i tidigare skeden av processen inte har utnyttjats i senare skeden, konkreta problem som iakttagits i utvärderingar har bara i begränsad utsträckning diskuterats och relaterats till föreslagna lösningar och resultat från försöksverksamheter har ofta inte inväntats. Kritiska diskussioner som pågått i de ansvariga aktörernas omvärld har också haft svårt att få genomslag. Händelseutvecklingen förklaras utifrån ett historisk-institutionellt perspektiv och olika teorier om byråkratins makt. Det görs gällande att olika initiala beslut som fattades kring 1960 skapade olika självförstärkande krafter, som kom att verka stabiliserande på den studerade institutionen. Tre sådana krafter diskuteras: För det första hävdas att besluten gav ansvariga organisationer, och personer inom dessa organisationer, incitament och möjligheter att vidmakthålla institutionen; det har legat i deras (egen)intresse att bevara och utveckla den. Genom att de tidigt fick starka positioner har de också kunnat verka för detta. Genom att organisera verksamhet och personer och genom att kontrollera information har aktörerna sett till att behålla kontrollen över institutionen. För det andra hävdas att utvecklingsarbetet under långa perioder, och som en följd av olika initiala beslut, har letts av små och sluta grupperingar bestående av personer från ett fåtal organisationer (främst budgetavdelningen, RRV och Statskontoret). Tendenser till grupptänkande har uppstått. Genom att främst diskutera internt sinsemellan, och genom att skärma av källor som hade kunnat ge information om alternativa perspektiv och handlingsalternativ, har personerna inom dessa grupperingar blivit alltmer övertygade om det riktiga i att bygga vidare på den studerade institutionen. För det tredje hävdas att en särskild profession i ett tidigt skede av processen, och som en följd av olika initiala beslut, tog ett fast grepp om händelseutvecklingen. Institutionen kom från början att kläs i en ekonomiteoretisk språkdräkt, som gjorde att en viss typ av experter blev särskilt efterfrågade inom ansvariga organisationer, och även i statsförvaltningen i övrigt. Ekonomiadministrationen kom på detta sätt successivt att byggas ut, med följden att det ekonomiadministrativa språkbruket fick ett än fastare och än vidare fotfäste i statförvaltningen, vilket i sin tur ytterligare stärkte ekonomiprofessionens grepp om utvecklingen. Dominansen av en särskild profession har försvårat nytänkande och medfört att samma lösningar tenderat att återkomma.