Musculoskeletal pain rehabilitation A one-year follow-up of occupational performance, psychosocial functioning and disability

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Interdisciplinära smärtrehabiliteringsprogram har visat bättre resultat än mindre intensiva åtgärder. Det saknas dock kunskap inom flera olika områden. Denna avhandling har bland annat fokuserat vilka aktivitetsproblem som personer som genomgått ett sådant program upplever viktigast att förbättra. Alla deltagarna i programmet hade långvarig muskuloskeltal smärta med komplexa negativa konsekvenser för deras vardagsliv. Vi har undersökt hur personer som genomgått ett smärtrehabiliteringsprogram skattar sin hälsa före rehabiliteringen, vid avslut och ett år efter deltagandet i programmet. Aktivitetsförmåga och tillfredställelse med denna har skattats i de aktiviteter som deltagarna själva har rapporterat som mest betydelsefulla. Vi undersökte vilka de viktigaste aktivitetsproblemen var och om dessa aktivitetproblem var olika för olika grupper av deltagare. Psykosociala faktorer, rapporterad förmåga i förutbestämda fysiska aktiviteter, fysisk aktivitetsnedsättning, och rapporterad förmåga att hantera smärtan, sk copingförmåga har också fokuserats. Vi har också undersökt om det finns grupper av deltagare som mår sämre vid rehabiliterings start eller som uppvisar sämre resultat efter ett år. De sociodemografiska grupperingar som användes var: kön,ålder, födelseland norden eller utanför norden, utbildningsgrad, om man var i arbete före rehabiliteringen eller inte samt civilstånd. Vi grupperade deltagarna efter olika diagnosgrupper och undersökte om smärtdurationen hade betydelse för måendet eller för förändringarna vid ett års uppföljningen. Deltagarna hade ett brett utbud av aktivitetsproblem som de ville ha hjälp att hitta strategier för att klara av. Dessa aktivitetsproblem visade sig vara olika för männen och kvinnorna. Kvinnorna hade huvudsakligen problem att utföra sysslor relaterade till hushållet eller arbetet, medan männen rapporterade mer problem relaterade till personlig vård och förflytting. Deltagarna hade problem inom alla olika aktivitetsområden, personlig vård, arbete och hushållsarbete och fritidsaktiviteter. Att arbeta, att sitta och att städa var de enskilda problem som rapporterades mest, medan flest problem fanns inom gruppen hushållsgöromål. Deltagarna beskriver en förbättrad förmåga att utföra de aktiviteter i sin vardag som är mest meningsfulla för dem och ännu fler var mera nöjda med hur de klarade av att utföra dessa deras viktigaste vardagsgöromål. Vi hittade också signifikant förbättrade värden på gruppnivå såväl vid avslut som efter ett år, förbättringarna i utförandet fortsatte att öka efter programmets avslut. Deltagarna beskrev positiva förändringar avseende smärtans intensitet, känslomässigt mående och upplevd kontroll ett år efter programmet. Smärtdurationen, diagnosgrupp eller sociodemografiska faktorer påverkade inte resultaten avseende psykosocial funktion eller fysisk aktivitetsnedsättning. Civilstånd, ålder, diagnos eller smärtduration hade ingen betydelse för resultaten vid ett års uppföljningen. Männens tillfredsställelse med sin aktivitetsförmåga förbättrades dock i mindre grad än kvinnornas. Självrapporterat fysiskt funktionshinder, relaterat till fysiska aktiviteter som deltagarna inte hade prioriterat själva, förbättrades i mycket liten omfattning. Deltagare som rapporterade större fysiskt funktionshinder och sämre psykosocial funktion initialt hade dock mindre chans att förbättra sin aktivitetsförmåga. Medan personer med mer problem i de egenprioriterade aktiviteterna förbättrades mer än de som hade mindre problem i dessa. Personer som inte var födda i norden, hade lägre utbildning och som inte var i arbete hade sämst psykosocial funktion före rehabiliteringen. Dessa resultat tyder på att grupper av personer kan behöva en mera anpassad rehabilitering eller rehabilitering med delvis annat innehåll än den som idag finns. Copingförmågan förbättrades signifikant efter ett år och en bra copingförmåga vid uppföljningen var associerat med förbättrad aktivitetsförmåga i egenprioriterade aktiviteter. Däremot var det en stor grupp deltagare som ett år efter programmet fortfarande inte tillhörde gruppen ”adaptiv coper”, dvs den grupp som beskrivs ha bäst copingförmåga. Flera av deltagarna som inte tillhörde denna coping-grupp efter ett år hade ändå förbättrat sin aktivitetsförmåga. Personer med lägst utbildning och som inte var födda i norden hade minst chans att förbättra sin coping förmåga. Personer som beskrev sämst socialt stöd förändrade sin copingförmåga minst. Sambandet mellan förbättrad coping, ”tänkade” och förbättrad aktivitetsförmåga, ”görande”, är intressant. Detta samband behöver undersökas vidare för att vi bättre ska förstå vilka processer under en rehabilitering, ”görande” respektive ”tänkande”, som hjälper olika grupper av personer och hur dessa processer är relaterade till varandra. ”Görandet” verkar förbättras för fler deltagare än ”tänkandet”. Vissa deltagare verkar vara i behov av mera individualiserade eller anpassade åtgärder för att förbättras. Personer med ländryggsmärta och nackrelaterad smärta verkar också ha mer problem relaterat till aktivitetsförmåga eller fysisk funktionshinder än vad deltagare med fibromylagi har. Sammanfattningsvis visar resultaten på förbättringar som också bibehålls ett år efter rehabiliteringen, ibland fortsätter förbättringen till och med att öka efter avslut. Det finns grupper av deltagare som verkar behöva mera anpassade åtgärder än vad programmet har erbjudit. Det verkar också finnas behov av att undersöka samband mellan förbättringar i olika utfallsmått mera ingående.