Carbon Credits: Origins, Effectiveness & Future

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish En kolkredit motsvarar i teorin en minskning av växthusgaser motsvarande ett ton koldioxid. Dessa krediters miljömässiga trovärdighet har varit en het diskussionsfråga i akademiska och politiska sammanhang i många år men blev mer allmänt uppmärksammat i tv och nyheter efter att FNs Kyotoprotokoll trädde i kraft 2005. Kyotoprotokollet är ett internationellt klimatavtal där i-länder åtagit sig bindande utsläppsmål avseende växthusgaser. Dessa bidrar till klimatförändring som kan få mycket negativa konsekvenser för många människor genom exempelvis långvarig torka i redan torra regioner men även ökad nederbörd och översvämning på andra håll, samt havsnivåhöjning till följd av isavsmältning. Den typ av kredit som dominerat kreditmarknaden kan erhållas mot utsläppsminskande åtgärder i u-länder via FN sanktionerade projekt. Dessa projekt kallas för Clean Development Mechanism (CDM) projekt. CDM är en mekanism som introducerades genom Kyotoprotokollet och som gett projekt i u-länder möjlighet att tjäna krediter sedan 2000. CDM är ett viktigt instrument i det internationella arbetet att minska människans påverkan på klimatet. Majoriteten av CDM-projekten återfinns i länder som Kina och Indien vilka har betydande utsläpp men som inte har några utsläppsåtaganden under Kyotoprotokollet. Förutom att krediter ger i-länder som Sverige möjlighet att nå utsläppsmål kostnadseffektivt bidrar CDM-projekt till klimatarbete i u-länder. CDM-krediter brukar anses främja kostnadseffektivitet då det kan vara billigare att utföra utsläppsminskande åtgärder i u-länder. Genom att krediter kan säljas till aktörer med utsläppsmål kan kostnaderna minskas samtidigt som målen nås. Detta förutsätter dock att krediterna är miljömässigt trovärdiga. Krediter har varit viktiga för Kyotoprotokollet som löper ut 2012, men förväntas även vara viktiga i det fortsatta internationella klimatarbetet där det är angeläget att engagera u-länder. Dessa förväntas stå för en betydande del av de framtida utsläppen och för att kunna nå det politiska målet att begränsa den globala uppvärmningen med mindre än 2 °C räcker det inte att minska utsläpp bara i-länder. I denna avhandling står krediters miljömässiga trovärdighet i fokus. Vad är egentligen en utsläppsminskning? Särskilt svår blir frågan i samband med nybyggnation av exempelvis elproducerande verk. Förutsatt att inget befintligt verk ersätts eller att en förnybar energikälla utnyttjas så innebär ökad elproduktion att det blir mer utsläpp jämfört med vad som fanns. Genom CDM projekt kan dock denna typ av projekt tjäna krediter som sedan kan säljas vidare till bl.a. länder och företag med utsläppsmål under Kyotoprotokollet och EU. Om inte krediterna motsvarar den förväntade utsläppsminskningen urholkas miljömål. Krediters bidrag till reellt klimatarbete i u-länder kan då också ifrågasättas. För att en utsläppsminskning ska anses vara verklig måste den vara ”additionell” jämfört med vad som annars skulle ha skett. Detta är ett viktigt krav och det finns metoder för att säkerställa additionalitet och beräkna hur mycket ett projekt verkligen bidrar till minskade utsläpp. Dessa metoder granskas ingående i denna avhandling genom fallstudier av både CDM metoder och CDM projekt som godkänts av FN. Särskilt elproduktion studeras. En betydande andel av CDM projekten är just elproducerande projekt. Elsektorn är viktig då den står för en betydande del av växthusgasutsläppen och beräknas också vara en viktig framtida källa till fortsatt ökade utsläpp. Viktiga frågor i denna avhandling är ”Vad är en effektiv kredit?” och ”Vad är additionalitet och hur är detta kopplat till effektivitet?” Krediter har beskrivits som en succé men även som ett misslyckande. Detta antyder att de är både effektiva och ineffektiva. Additionalitet kan i sin tur beskrivas som ett mått på effekter. Det finns alltså en tydlig koppling till effektivitetsbegreppet. Dock verkar detta ha fått relativt lite uppmärksamhet. En viktig målsättning med avhandlingen är att bidra till en bredare förståelse av additionalitet. Inom CDM har additionalitet diskuterats och tolkats ganska snävt som ”investeringsadditionalitet”, där projekts additionalitet varit en central fråga. Forskningen kan ses som viktig då additionalitet varit en stötesten för kolkrediter. Vidare är det en viktig framtidsfråga. Idag utvärderas additionalitet på projektbasis men för att kunna skala upp kreditmekanismer vilket anses nödvändigt för det fortsatta klimatarbetet behöver man ett annat angreppssätt. Forskningsresultaten visar att det finns svagheter i de nuvarande metoderna avseende att säkerställa additionella utsläppsminskningar. Det handlar ytterst om att det finns behov att stärka den miljömässiga additionaliteten och om att metoderna kan förbättras för att säkerställa att det som ämnas mätas också verkligen mäts. Dock kan de flesta av problemen åtgärdas ganska enkelt. I fallstudierna studeras flera metoder som är applicerbara på flera projekt, s.k. standardiserade metoder. Detta innebär att resultaten är relevanta för arbetet som nu pågår att försöka skala upp CDM genom standardisering och sektorsansats. Sektorsansats antyder att utsläppsminskande åtgärder ämnas säkerställas på sektorsnivå snarare än projektnivå.