Kaj Anderssons Morgonbris kvinnopress, trettiotal och längtan efter fri tid

Sammanfattning: Under trettiotalet moderniserades de svenska hemmen som ett resultat av en omfattande reformverksamhet på det sociala området. Med moderniseringen frigjordes tid från hushållssysslorna och frågan var hur den tiden skulle användas. I avhandlingen betyder fri tid inte bara arbetsfri tid utan också fri tanketid, tid för fritt tänkande. Som en politisk och underliggande fråga åtföljer den undersökningen av det Socialdemokratiska kvinnoförbundets (SSKF) tidskrift Morgonbris (1904 - ) som kvinnopolitisk arena 1930 – 1939.Syftet är att undersöka de förändringar Morgonbris genomgår under trettiotalet, med särskilt fokus på redaktören och tidningsmakerskan Kaj Andersson (1931-1936). Tidningens form och innehåll undersöks liksom förhållandet mellan redaktören, socialdemokratiska kvinnoförbundet, den yttre kretsen av medlemmar och läsekretsen. Metodologiskt lutar sig avhandlingen mot Hannah Arendts ”fragmented historiography” eller ”storytelling”. Den teoretiska ramen utgörs av den tyska konceptionen av ”publika rum” eller ”den borgerliga offentligheten” (Arendt, Habermas) samt en diskussion om en möjlig offentlighet byggd på proletära erfarenheter (Negt & Kluge).Joan W Scotts genderteoretiska maktperspektiv är en annan teoretisk utgångspunkt, liksom Yvonne Hirdmans teorier om fastlåsande tankefigurer. Kristina Lundgrens studie av trettiotalets kvinnliga nyhetsjournalister och Karin Nordbergs studie av radions etablering är exempel på tidigare forskning inom området.Kaj Andersson gjorde trettiotalets Morgonbris till en framgångshistoria. Hennes tidningsmakande utmärktes av aktiv journalistik och för att vara banbrytande i den moderna pressen vad gäller teknik och utförande. Hennes politiska journalistik var socialistisk och uttalat anti-fascistisk.Hon förändrade tidningens utseende radikalt genom ny layout och introduktionen av en ny modern fotojournalistik. Även innehållsligt skedde förändringar, framför allt beträffande kulturmaterialet. Konstnärer och kända skribenter lockades till redaktionen som gjorde sig känd för sina nya idéer. Med förändringen kom annonsörerna.Konsumentkampanjen Fabrikernas bästa till hemmens behov var ett samarbete mellan annonsörerna och redaktionen. Syftet var att upplysa och fostra kvinnorna att bli kvalitetsmedvetna konsumenter. Som sådana skulle de kunna styra utvecklingen mot en socialistisk produktionsordning. Kampanjen som Kaj Andersson lanserade, har vissa likheter med Better Homes in America-kampanjen, som lanserades i USA redan på 20-talet men som hade andra, rent kommersiella förtecken.Ett estetiskt ideal liknande Ellen Keys förmedlades med en kulturradikal och nyttoinriktad målsättning samtidigt som Morgonbris ekonomi fick ett kraftigt uppsving.I en annan kampanj, husmodersemesterkampanjen, hade hon tagit fasta på husmödrarnas önskemål om att få vila från det betungande hushållsarbetet. Ute i de lokala kvinnoklubbarna samlades pengar in för att köpa sommarstugor som gjordes om till semesterhem för husmödrar.Under hela trettiotalet publicerades bilder och små reportage om de många semesterhemmen som öppnades runt om i landet. Morgonbris speglade kvinnornas initiativ och gav bekräftelse på handlingskraft och initiativförmåga. Med fri tid förstås även rätten att dra sig tillbaka från världen, något som kvinnornas önskningar om semester från familjeplikterna uttryckte.Morgonbris riktade sig både till den moderna yrkeskvinnan och husmodern. Den underliggande frågan om hur kvinnorna skulle använda den fria tiden utanför hushållets sysslor, är ett exempel på svårigheten att politisera kvinnofrågor.Fram till att Kaj Andersson lämnade Morgonbris, efter flera schismer med verkställande utskottet angående hennes kreativa – och självsvådliga – sätt att leda redaktionens arbete, balanserade hon på gränsen mellan kommersialism och socialism. Hennes bakgrund i partipressen påverkade hennes idéer, men genom att vända sig till varuproducenterna med sin aktiva journalistik slog hon in en kil i det journalistiska fältet (Pierre Bourdieu), som en ofrivillig början till att separera det från det politiska fältet.