Riskabla samtal : en analys av potentiella faror i skolans kvarts- och utvecklingssamtal

Sammanfattning: I denna avhandling används samtalsanalys (”conversation analysis”) för att studera ”riskstrategier” i samtal mellan lärare, elever och föräldrar i grundskolan. Materialet består av 80 samtal som insamlats vid två olika tidpunkter: 45 st. inspelade 1992–93 (kvartssamtal, eller den mer formella benämningen enskilda samtal) och ytterligare 35st. inspelade 2004 (utvecklingssamtal, den benämning som gäller sedan den senaste läroplanen). I avhandlingen används elevsamtal som ett samlingsnamn. Alla elevsamtal i materialet gäller elever i årskurs 5, dvs. när eleverna är 11–12 år gamla.Varje år genomförs ca. 2,6 miljoner elevsamtal i grundskolan och gymnasieskolan sammantaget, möten som involverar ca. 5,5 miljoner samtalsdeltagare. Även om elevsamtalen förekommer flitigt, vet vi nästan ingenting om vad som egentligen händer i dessa möten, dvs. hur de genomförs. Denna avhandling kan därför betraktas som ett bidrag till ambitionen att fylla detta tomrum något; hur samtalsdeltagarna genomför elevsamtal.Avhandlingens syfte är att studera kommunikativa strategier som tas i bruk för att hantera ”risk”, dvs. ett moment vars utgång är oviss och som potentiellt kan skapa eller leda till problem. Med strategi avses återkommande tillvägagångssätt och omfattar inte nödvändigtvis talarens medvetenhet. Strategier är en del (och materialiseringen) av vardagskulturella normer, umgängesregler och habitualiserade ”sätt att göra”. De används ”för talaren själv”, ”för någon annan” eller ”för alla” och bör betraktas i ljuset av Goffmans begrepp ”face-work”, dvs. vad talaren gör för att motverka potentiellt ansiktshotande ”incidenter”. I avhandlingen fokuseras tre specifika talsituationer av väsentligt analytiskt värde: (1) hur samtalet startas, (2) hur man initierar tal om problem och (3) hur samtalet avslutas, eller närmare, möjligheten för elever och föräldrar att lyfta egna ”övriga frågor”.Resultaten visar att elevsamtalets inledning är en koordinerad prestation som i synnerhet är orienterad mot eventualiteten att eleven är nervös. Elevsamtalet är ett ”vanligt samtal” och lärarens inledande frågor är ”vad jag brukar fråga alla andra elever”. När en talare inleder tal om ett potentiellt problem (problemmoment) går tempot ner och yttrandena omfattar ofta ”störningar och upphakningar”, dvs. pauser, pausfyllnader, förmildrande uttryck, övergivna turstarter och omstarter, ”reparationer”, etc.. Dessa egenskaper (och andra) gör det möjligt att ”förutse” handlingen som (potentiellt sett) en probleminitierande handling. Vid elevsamtalets avslutning är det vanligt att eleverna och föräldrarna erbjuds möjligheten att lyfta sina egna frågor och funderingar. En analys av lärarnas olika sätt att erbjuda möjlighet att förlänga samtalet visar emellertid att sådan möjlighet ofta är starkt begränsad, t.ex. beroende på frågeyttrandets form.