Uptake, turnover and distribution of chlorinated fatty acids in aquatic biota

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sedan årtionden tillbaks finns en stor mängd klorerade organiska miljögifter spridda i vår miljö (t ex DDT, PCBer och dioxiner). Djur får i sig miljögifterna främst med födan och eftersom dessa ämnen som regel är svårnedbrytbara och inte kan omsättas i kroppen i någon större omfattning leder detta till att de istället lagras upp i djuren, framför allt i fettvävnaden. Ett djur som lever länge kan lagra stora mängder miljögifter i sina fettdepåer. Upplagringringen av miljögifterna innebär också att rovdjur får i sig mer gifter eftersom deras födodjur redan lagrat gifter från sin föda. Gifterna kan på så sätt transporteras i näringskedjan. Ett djur som inte använder sitt depåfett kan klara sig utan synbara men trots höga halter miljögifter. Dock vet man väldigt lite om subtila effekter. Däremot vet man att under perioder när lagrat fett används, t ex vid svält eller amning, kan de fettbundna miljögifterna frigöras och transporteras till mer känsliga ställen av kroppen eller till foster och diande ungar och orsaka skador. Av de organiska klorföreningar som lagras i djurs fettvävnad är endast en liten del kända miljögifter. Sedan 80-talet vet man att mindre än 5% av organiska klorföreningar i fisk går att härleda till kända miljögifter. Det har nyligen visats att av de resterande okända klorerade föreningarna utgörs det mesta av klorerade fettsyror. Det fett vi får i oss med maten bryts ned till fettsyror och transporteras till de olika cellerna i kroppen. Inne i cellerna byggs sedan olika slags fetter upp på nytt. Om vi får i oss klorerat fett kommer en del av fettsyrorna att vara klorerade. När nya fettmolekyler sedan byggs upp så kommer också de att vara klorerade. Sedan några år tillbaks vet vi att just den sortens fetter som lagras som depåfett innehåller klorerade fettsyror. Man vet inte varifrån de klorerade fettsyrorna härstammar, men en teori som lagts fram pekar på möjligheten att klorerade fettsyror kan bildas från klorerade miljögifter eller från avloppsvatten från industri och hushåll som kan innehåller höga halter klor. Man har också hittat klorerade fettsyror i avloppsvatten från pappersmassa industrier som använder klorblekning. Alla cellmembran i kroppen består till stor del av en viss sorts fetter som kallas fosfolipider som i sin tur till stor del består av fettsyror. Cellernas membran har många viktiga uppgifter, bl a att avskilja cellens insida från omgivningen, upprätthålla skillnader i koncentrationen av olika molekyler, och att transportera dessa molekyler genom membranen när det behövs. I avhandlingen finns några artiklar som visar att både fisk och tumlare har klorerade fettsyror i sina fosfolipider, till och med oftast i mycket högre halter än i depåfett. Konsekvenserna av detta vet vi bara lite om, hittills har vi sett att cellmembran med klorerade fettsyror i sig kan läcka viktiga cellkomponenter. Några av de andra artiklarna handlar om frågor kring klorerade fettsyrors egenskaper. Vi vet att klorerade fettsyror inte känns igen av kroppen som kroppsfrämmande, och därför gör kroppen heller inga försök att göra sig av med dem. Däremot kan de inte brytas ned som vanliga fettsyror i maten bryts ned, utan verkar vara svårnedbrytbara på ett sätt som liknar andra miljögifter. Dessutom kan de transporteras i näringskedjan och därför eventuellt ge högre halter i rovdjur. Den kanske viktigaste frågan för framtiden är hur klorerade fettsyror påverkar oss och andra djur. Eftersom oklorerade fettsyror ingår i många funktioner och kontrollmekanismer i kroppen, bl a är de viktiga i produktionen av våra könshormoner, så kan man lätt föreställa sig att klorerade fettsyror kan ge upphov till störningar, kanske i form av nedsatt förmåga att fortplanta sig.