Äldres erfarenheter av välbefinnande inom särskilt boende för äldre

Sammanfattning: Det övergripande syftet med avhandlingen var att utforska, beskriva och förstå äldre människors upplevelser och erfarenheter av välbefinnande utifrån intervjuer och berättelser, berättade på plats (insitu) vid särskilt boende för äldre (så kallat äldreboende).Intervjuer genomfördes med tjugo äldre personer inom boendeformen äldreboende, vilkas erfarenheter och berättelser ligger till grund för avhandlingens resultat. Studiedesignen är kvalitativ. Vid intervjuerna användes dels formen av vardagligt samtal (studie I) vilket analyserades enligt innehållsanalys, dels narrativ metod (studie II) vilken analyserades med hjälp av dialogisk performativ analys.Substantiellt bidrar avhandlingen till förståelse av hur äldremänniskor som bor på äldreboende upplever och beskriver sitt välbefinnande. Välbefinnandet beskrivs genom att ange olika kvalitativa värden. Det första värdet anger välbefinnandet som (i) att få behålla sin autonomi genom självbestämmande och deltagande i vardagslivets beslut, oavsett boende. Det andra värdet anger (ii) behovet av kontinuitet i den egna identiteten och det tredje värdet; (iii) att få vara individuell tillsammans med andra, dvs., att jag-känslan som identitetsupplevelse är viktig att hävda gentemot andra men att den känslan samtidigt är beroende av interaktion med andra. Denna identitetsupplevelse baseras på livsloppets individuella upplevelser av och i relationer med andra människor, där relationer med närstående är relationens innersta kärna. Vid äldreboendet är identitetsupplevelsen baserat på relationer till vårdarna. Välbefinnandet beskrivs som en totalupplevelse oavsett fysisk förmåga inom ramen för äldreboendet som ett hem och en vårdinstitution.Teoretiskt bidrar avhandlingen med kunskaper om det vårdvetenskapliga perspektivet på välbefinnande och då grundat i äldres upplevda och levda erfarenheter av välbefinnande, dels som upplevelse av autonomi, dels som upplevelse av kontinuitet inom identiteten. Välbefinnandet handlar då i sammanhanget ”äldreboende” om att vid äldreboendet få möjligheter till egenmakt och stöd för den egna jagkänslan. Begreppet välbefinnande som sådant, är direkt kopplat till sociala situationer och samtalsmöten med vårdare och den äldre. Välbefinnandet kan således ses som en dynamisk kategori. Avhandlingen ger därmed en bredare innebörd av välbefinnandet hos den äldre personen, än enbart upplevelser av hälsa. Avhandlingens teoretiska kunskapsbidrag till den vårdvetenskapliga omvårdnadsforskningen om äldres välbefinnande under den sista tiden i livet, bekräftar de sociala relationernas och interaktionernas betydelse. Studiens kunskapsbidrag namnges här som interaktionistisk vårdvetenskap vilken ger insikter i komplexiteten i de välbefinnandeupplevelser inom äldreboendet och som enligt de äldres beskrivningar framkom som producerade interaktivt och situerat (insitu).Praktiskt bidrar avhandlingen med kunskaper om hur äldres välbefinnande kan stödjas i vårdandet inom ramen för äldreboendet, både utifrån aspekten som ett hem och utifrån aspekten som en vårdinstitution. Stödet handlar då om att överföra avhandlingens teoretiska kunskapsbidrag till praktiskt vårdhandlande genom att stödja den äldres autonomi och kontinuitet i identiteten. Detta kan göras genom att den äldre får möjligheter till delaktighet i beslut (empowerment), möjligheter till sociala kontakter och att vara social i samvaro med andra (sociala interaktioner), samt att bli lyssnad till (presence). När det gäller praktiska överväganden inom ramen för äldreboendets vårdpolicy, bidrar avhandlingens resultat till kunskapen om att ta hänsyn till och efterfråga den äldres perspektiv på välbefinnande som utgångspunkt för vården. Detta kan göras genom att uppmuntra äldre personer att prata om sitt välbefinnande. Vårdares roll i detta sammanhang blir då i denna interaktion, att lyssna väl och inte endast ställa frågor.Slutsatsen som kan dras är att välbefinnande enligt de äldres upplevelser och beskrivningar relaterat till de kvalitativa värden för välbefinnandet som framkommit i denna studie, visar att den äldre blir mycket beroende av andra människor för att kunna uppleva välbefinnande. Detta, då den äldre kan ha en svag egen aktivitet och hälsa och saknar egen handlingskraft. Den äldres beroende av vårdpersonalen gör relationers och interaktioners betydelse i omvårdnaden och i omvårdnadshandlingar än mer betydelsefull för äldre människor. Detta i sin tur ställer krav på ökade kunskaper hos vårdare om vårdandets interaktiva betydelse, dvs. hur människor står i ett dynamiskt förhållande till sin omgivning både fysiologiskt och psykologiskt, trots svag egen aktivitet och hälsa. Emellertid, även om den äldres kropp och förmåga är svag, utgör den ett existentiellt villkor och roll i skapandet av välbefinnande i interaktion med andra. Välbefinnande kan därför stödjas i vårdandet genom social och emotionell stimulans. Intressant för vidare studier är då hur detta konkret görs.