The Diabetes Incidence Study in Sweden (DISS): Ascertainment, risk factors, and problems with classification

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Patienter med diabetes mellitus har högt blodsocker. Insulin reglerar blodsockervärdena. Redan i slutet av 1800 talet föreslogs att skulle det finnas två olika typer av diabetes, den ena beroende på bristande insulinbildning, den andra beroende på bristande insulineffekt. I början av 1900 talet utvecklades insulinframställningen. Observationer av blodsockernivåerna i blodet efter insulin injektioner ledde till att en uppdelning i ”insulinkänslig” respektive ”insulinresistent” diabetes föreslogs. Så småningom utvecklades metoder att mäta förekomsten av insulin i blodet och man fann då att insulinkrävande diabetes är knuten till insulinbrist och omvänt att patienter med en icke-insulinkrävande diabetes hade förhöjda halter av insulin i blodet, talande för ett motstånd mot insulin ute i kroppen. Diabetes beroende på insulinbrist var vanlig vid barndiabetes medan den andra formen var vanligast hos äldre. Under 1970 talet kunde man påvisa inflammation i de s.k. ?-cellerna belägna i de s.k. Langerhanska öarna i bukspottkörteln vilket leder till undergång av dessa ?-celler och därmed brist på insulin. Man kunde också beskriva särskilda antikroppar, ö-antikroppar, riktade mot dessa insulinproducerande ?-celler. Man kunde nu också påvisa att insulinkrävande diabetes var förknippad med vissa s.k. HLA gener, gener som styr immunförsvaret. Man betraktar därmed insulinkrävande diabetes som en autoimmun sjukdom. Kriterierna för vilka blodsockernivåer som motiverar diagnosen diabetes var fram till 1980 oklara. WHO gav 1981 förslag på vilka kriterier som skulle gälla för diabetessjukdom. Man hade nu en gemensam grund i det fortsatta arbetet. Kartläggningen av diabetessjukdomens förekomst i olika länder inleddes under 1970 talet. Huvudintresset var inriktat på den vanligaste formen av sjukdomen, vuxendiabetes = Typ 2 diabetes, icke-insulinkrävande diabetes, som svarar för ca 90 % av all diabetes. Upptäckten av att insulinkrävande diabetes = Typ 1 diabetes var en autoimmun sjukdom ledde till att intresset även riktades mot denna typ av sjukdomen. Tidigare kartläggningar av sjukdomen hade vilat på genomgång av patientjournaler. Under slutet av 1970 talet tillkom register uppbyggda genom en kontinuerlig registrering av nyinsjuknade fall av Typ 1 diabetes. Nästan alltid var det dock barndiabetes i åldrarna 0-14 år som kartlades. Kunskaper om sjukdomens utbredning bland unga vuxna 15-34 år saknades. Möjligheterna att bedriva en sådan rapportering i Sverige bedömdes som goda. Den första januari 1983 startades en riksomfattande registrering av alla nya fall av diabetes i Sverige i åldrarna 15-34 år, Diabetes Incidens Studien i Sverige, DISS. Denna studie ger fortlöpande kunskap om diabetes insjuknandet i landet och har visat att Sverige har en hög insjuknandefrekvens (incidens) av diabetes i åldrarna 15-34 år med en stor dominans för män. I delarbete I undersöktes den s.k. validiteten. Hur väl mäts den verkliga förekomsten av nyinsjuknade fall av diabetes i DISS registret? Detta arbete påvisade en tillfredsställande grad av säkerhet i registreringen, 86 % av alla nyinsjuknade fall av Typ 1 diabetes rapporterades. I delarbete II undersöktes den kliniska sjukdomsbilden vid insjuknandet jämfört med förhållandena vid en uppföljning 2,5-3 år senare. Vid uppföljningen mättes även nivåerna av C-peptid (ett mått på den egna insulinbildningen) i blodet. Studien visade att en klassificering baserad på insjuknandebilden och ett C-peptid prov vid uppföljningen efter 2,5–3 år inte kunde korrekt klassificera Typ 1 eller Typ 2 diabetes. Fyndet bekräftade behovet av en ny klassificering som utgår från andra kännetecken än rent kliniska. I delarbete III undersöktes om ö-antikroppar bättre kunde klassificera patienter som Typ 1 eller Typ 2 diabetes. Blodprov tagna 1987-1988 hade visat att 25 % av Typ 2 diabetikerna och 50 % av de med Oklassificerbar diabetes hade sådana ö-antikroppar. Efterundersökning visade nu att merparten av dessa var insulinkrävande. Bestämning av ö-antikroppar vid diagnosen förbättrar således klassificeringen. I delarbete IV studeras faktorer av betydelse för insjuknandet i diabetes. En fall-kontroll studie (patienter jämföres med kontroller) visade att diabetes i familjen och en svensk bakgrund var kraftiga riskfaktorer för diabetes. Att stress skulle påverka insjuknandet i diabetes kunde inte påvisas. I delarbete V undersöktes utvecklingen av vikt, uttryckt som Body mass index, BMI, hos nyinsjuknade diabetiker. Undersökningen visade att BMI har ökat under 1983-1999, både vid Typ 1 och Typ 2 diabetes. Trots denna ökning var antalet nya fall av diabetes per år detsamma Sammanfattningsvis visar denna avhandling att bestämning av ö-antikroppar är nödvändig för en korrekt klassificering av diabetes hos unga vuxna. Några tecken på att stressfaktorer bidrar till utvecklingen av diabetes kunde ej påvisas men ärftlighet och svenskt ursprung var riskfaktorer för diabetes. BMI har under åren ökat markant hos unga vuxna med diabetes men antalet nya fall av diabetes har inte ökat. DISS registret mäter med en tillfredsställande hög säkerhet den verkliga insjuknandefrekvensen av Typ 1 diabetes i landet.