Konstruktionen av det heliga. Altarna i det medeltida Lunds stift

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish För firande av mässa i den katolska kyrkan krävs ett altare av sten. Altaret ska invigas av en biskop enligt en viss ritual. Ett viktigt element i altarinvigningsritualen är placeringen av reliker i altarets inre. Före reformationen på 1500-talet gällde denna regel även i Norden. Trots altarnas centrala betydelse i den medeltida nordiska kyrkan har de ägnats liten uppmärksamhet i forskningen. Ett par anledningar till detta kan vara att altarna i regel var enkelt utformade och att de bevarade altarna är få: många altaren har försvunnit eller byggts om efter reformationen. De medeltida altarna utgör en potentiell källa till kunskap om de tankemönster och den praktik som utgjorde den medeltida kyrkan och religionen. I avhandlingen Konstruktionen av det heliga. Altarna i det medeltida Lunds stift (2015) undersöks flera olika aspekter på ämnet altaren. En viktig fråga har handlat om hur altarna fysiskt och rituellt har konstruerats. För att söka svar på denna fråga har de fysiska lämningarna av altaren i Lunds stift inventerats, ett ofta fragmentariskt och svåråtkomligt material. Ett viktigt resultat av undersökningen är att det blivit mera tydligt hur variationen i altarnas fysiska konstruktion är beroende av historiska och geografiska faktorer: i de nordiska stiften utvecklades olika traditioner om altarnas utformning som ändock på olika sätt var förankrade i kyrkans föreskrifter och ideal. I kyrkorna fanns det ofta flera sidoaltaren vid sidan om högaltaret. Firandet av olika mässor vid olika altaren skapade en dynamik i den religiösa praktiken och en känsla för olika rums ”helighet”. I Lunds domkyrka fanns i slutet av medeltiden omkring 70 altaren. De äldsta sidoaltarna som invigdes under 1100-talet förefaller att ha planlagts som en del i ett större gemensamt program för domkyrkan som symboliskt och liturgiskt rum. De flesta sidoaltaren tillkom emellertid från 1200-talets andra hälft. Vid dem firades ”eviga” mässor till åminnelse av privata stiftare. Ett intressant resultat är att flera av dessa hög- och senmedeltida altaren anpassats efter domkyrkans särskilda ”liturgiska profil”: placeringarna och titlarna på altarna men också utformningen av mässfirandet vid dem tyder på det. Även i enklare sockenkyrkor fanns oftast sidoaltaren. Redan under 1100-talet var det vanligt med två sidoaltaren i långhusets östra hörn intill triumfmuren. Hur olika slags mässor fördelats mellan högaltare och sidoaltaren i de mindre kyrkorna är oklart. Utifrån motiv på kalkmålningar och analogier med bättre kända kyrkor, exempelvis Lunds domkyrka och kyrkor i Europa, görs tolkningen att de viktiga mässorna i samband med begravning och den årliga minnesmässan av begravningen hölls vid högaltaret, medan mässor av mindre dignitet hölls vid sidoaltarna.