Parental support in a changing society

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I Sverige betonas idag alltmer det hälsofrämjande arbetet riktat mot barn, ungdomar och deras föräldrar. Olika föräldrastödsaktiviteter erbjuds. Det behövs ökad kunskap om varför vissa aktiviteter fungerar bättre än andra. Det är även viktigt att känna till föräldrarnas motiv för att deltaga och upplevelser av stödaktiviteten. Syftet med denna avhandling var att belysa aspekter på föräldrastöd i Sverige från ett föräldra- och personalperspektiv i förhållande till samhällsutveckling och ett förändrat hälsoproblempanorama. I den första studien (I) ville vi synliggöra huvudlinjerna i den svenska barnhälsovårdens utveckling. Studien baserades på ett urvalavtexter/offentliga dokument rörande barnhälsovården från 1930-talet fram till idag och den tillämpade metoden var en form av diskursanalys. Vid genomläsning av texterna identifierades fyra perioder i barnhälsovårdens utveckling. Under den första perioden (hygien och ordning, barnreformernas tid,1930-tal och 40-tal) var barnhälsovårdens främsta uppgift, vid sidan om att kontrollera barnets utveckling, att informera och utbilda mödrarna medan insatserna under den andra perioden (profylax och optimism, 1950-tal och 60-tal) blev mera generella i form av förebyggande arbete och vaccinationsprogram.Hälsoövervakning för att identifiera risker och upptäcka avvikelser och handikapp blev det primära.Under den tredje perioden (sviktande nätverk och omsorg, 1970-tal och 80-tal) var insatserna såväl generella (hälsofrämjandearbete,hälsovård för förskolebarn,föräldrautbildning) som selektiva (identifikation av hälsorelaterade och sociala riskgrupper) och arbetet inriktades alltmer på att övervaka föräldrarnas skötsel av barnet. Föräldrarna skulle få stöd att hantera sina problem själva. Under perioden härefter (kostnadseffektivitet och nedrustning, 1990-tal och 2000-tal) inriktades arbetet alltmer mot barnets omgivning och familjen som helhet, och barnhälsovården definieras som en institution som skall stärka föräldrarnas självförtroende och kompetens. Under de två första perioderna dominerade ett kollektivt ansvar för barns hälsa.Barns hälsa och välbefinnande ansågs vara en uppgift för samhället. Även under den tredje perioden noterades detta kollektiva ansvar även om införandet av en föräldrautbildning gjorde att ansvaret alltmer tillskrevs föräldrarna. Från och med period fyra ses hälsa som en individuell resurs som det är den enskilda individens ansvar att sköta, och barnhälsovårdens uppgift blir att påverka föräldrarna och stödja en hälsosam livsstil. Barnhälsovården får en expertroll och skall finnas till hands när föräldrarna själva söker stöd. I den andra studien (II) ville vi beskriva hur föräldrar och personal tänker kring innehållet i barnhälsovårdens arbete, för att identifiera överensstämmelser och skillnader i synsätt. Data samlades in genom intervjuer och analyserades enligt fenomenografisk metod. Vi studerade förväntningar på innehållet i den individuella konsultationen inom barnhälsovården, samt i den gruppbaserade föräldrautbildningen. Sextio föräldrar, fjorton sjuksköterskor och sex doktorer intervjuades. Såväl föräldrarna som personalen betonade två uppgifter som särskilt viktiga inom barnhälsovårdens arbete: stöd och hälsokontroller. Det fanns en motsättning mellan föräldrarnas behov av stöd och deras behov av integritet. Den enskilda sjuksköterskan upplevde motsättning mellan vad hon ville göra och vad hon kände att hon måste göra. Föräldrarna såg föräldrautbildningen som en möjlighet att utbyta erfarenheter med och få stöd av andra vuxna, medan personalen huvudsakligen såg utbildningen som en möjlighet att informera föräldrar och stärka dem i deras föräldraroll. Studien visade således på en diskrepans mellan policy och praktik i barnhälsovården. Det finns ingen rutin att ta med fäder i studier om tidig barndom trots att forskare upprepade gånger betonat vikten av deras engagemang för sina barn från barndomen till vuxen ålder. Fäderna deltar också i mindre omfattning i de föräldrastödjande aktiviteter som erbjuds föräldrar idag. För att öka kunskapen om fäders uppfattning om och engagemang i sina barns hälsa genomfördes den tredje studien (III). Per telefon intervjuades 237 småbarnsfäder i Skåne. Intervjuerna var strukturerade och berörde familjesituationen, deltagandet i barnets skötsel, uppfattningen om barnets hälsa samt rollen som pappa. Fäderna angav att de i hög grad var involverade och engagerade i sina barn. Tre av fyra hade under de senaste två veckorna såväl lekt med barnet som nattat och badat sitt barn. Fyra av fem fäder (81 %) menade att deras barn hade god hälsa, medan övriga 43 tog upp något hälsoproblem. Här fanns mest relativt lindriga problem som infektionskänslighet och allergi, men också enstaka mera allvarliga åkommor. Drygt hälften av fäderna (55 %) hade någon gång kontaktat läkare på grund av sjukdom hos barnet. Det viktigaste för att barnet skall må bra är "trygghet" (angivet av 51 % av fäderna),"kärlek" (31 %) och "engagemang" (31 %). Tre av fyra fäder svarade att de läst någon bok eller tidskrift om barns hälsa och uppfostran. Endast drygt hälften av fäderna tyckte att de tillbringade tillräckligt med tid tillsammans med sitt barn.Trots detta svarade nästan alla (230/237) "ja" på frågan om de var en god pappa. De flesta föräldrautbildningsprogram, såväl nationellt som internationellt, är riktade till småbarnsföräldrar och har initierats och planerats från centralt håll. Iden fjärde studien (IV) beskriver vi den process varigenom föräldrar till tonårsbarn utvecklade och implementerade sin egen "föräldraskola". Vi presenterar även resultaten av den enkät, där föräldrarna fick ge sina synpunkter på utbildningsprogrammet. En "Föräldraskola" planerades av 36 föräldrar och en projektledare. Mellan 14 och 26 föräldrar deltog i 4 planeringsmöten. Fyra föreläsningskvällar, inklusive gruppdiskussioner, arrangerades. Sammanlagt 105 föräldrar anmälde sitt intresse för att deltaga i verksamheten och mellan 50 och 70 kom till varje föreläsningskväll. Fyrtiofyra kvinnor och 22 män besvarade enkäten. Majoriteten av föräldrarna rapporterade att de varit nöjda med verksamheten och att de fått kunskap och insikt om tonårstiden. De ville även att "Föräldraskolan" skulle fortsätta. Föräldrarnas egna målsättningar med verksamheten föreföll visionära och långsiktiga. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att det inte är möjligt att föreslå en enda specifik modell för föräldrautbildning.Vid utformningen av framtida föräldrastöd bör man ta med föräldrarna i planering och implementering. Långsiktiga projekt är viktigare än många kortsiktiga för att kunna få fram bra utvärdering. Det är viktigt att klargöra förutsättningarna för att utveckla metoder för föräldrastöd i barnhälsovården. Särskilt bör fädernas behov synliggöras och studeras