Walking Along, Wandering Off and Going Astray A Critical Normativity Approach to Walking as a Situated Architectural Experience

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Gående som mellanmänsklig handling Traska, spatsera, flanera, power-gå, ila, dra fötterna efter sig, ta en stärkande promenad eller bara vandra bort i tankarna för en kort stund. Att gå är en komplex handling som omfattar allt från upplevelsen av marken som vi går på till människorna vi möter. Både när vi är ute och går själva eller tillsammans med andra så förhåller vi oss till andra människor och händelser, material och rumsliga former, men även samhälleliga normer. Förväntningar, fördomar och önskningar om platser och människor påverkar hur vi rör oss i staden. På vissa platser kan vi röra oss friare än på andra. Såväl årstid som tid på dygnet påverkar upplevelsen av att gå. Att gå är en situationsberoende upplevelse. I den här avhandlingen undersöker jag gåendet och dess förutsättningar i relation till subjektiva upplevelser av arkitektur. Avhandlingens teman omfattar både fysiska och sociala upplevelseaspekter av arkitektur, rum, form, plats och materialitet. Resultatet visar att forskare behöver engagera sig aktivt i den praktiska verklighet som fotgängare rör sig i för att kunna leva sig in i och förstå gåendets förutsättningar och på så sätt kunna bidra med relevant kunskap till gåendeforskningen. För att kunna designa gåvänliga miljöer behöver även arkitekter och planerare ha en erfarenhetsbaserad förståelse för fotgängares vardag och gåendets utmaningar. Avhandlingens resultat innefattar även utvecklingen av en analysstrategi, kritisk normativitet (critical normativity). Kritisk normativitet är ett förhållningssätt till forskning som i mitt fall är baserat i tre undersökande komponenter: en gådagbok (walk diary) för insamlande av empiri, en gå vilse-attityd (going astray) som fungerar som en associativ fas, samt en kritisk terminologi (critical terminology) som problematiserar subjektivitet och normativitet. I avhandlingen diskuteras svårigheter och problem med att gruppera människor utifrån önskningar, behov eller identiteter som exempelvis kön. I syfte att undvika kliché-mässiga eller förenklade grupperingar av individer tillämpar jag den ovan beskrivna kritisk normativitets-strategin som tar tillvara och uppmärksammar skillnader hos individer. Kritisk normativitet kan i framtiden utvecklas för att användas som analysverktyg i utformningen av stadsmiljöer avsedda för fotgängare med olika behov och önskningar. De analytiska begrepp och förhållningssätt som jag förespråkar fokuserar på att fånga variationer i upplevelser av att gå. Begreppen är främst hämtade från feministisk och queer teori, som tex Sara Ahmed (2006), Judith Butler (2011a) och Donna J. Haraway (1991). Ahmed (2006) visar på hur människors möjlighet att röra och orientera sig i ett rum är beroende av hur vi kommer till platsen; varifrån vi anländer. Lika lite som att en plats kan vara neutral, är vår ankomst till den det. Allt beror på vilka vi är som individer och omgivningens förväntningar på oss, men även vem platsen är gjord för. På detta sätt lyfts relationen mellan tid och identitet fram i avhandlingen och att dessa faktorer påverkar våra upplevelser av platser och rum, men även våra förutsättningar för att röra oss som gående. Identiteters föränderlighet och instabilitet har även betydelse för hur vi forskar om gående. En dagboksanteckning kan fånga både tidsaspekter, och gående som en mellanmänsklig handling. Hej Tjejen! skriker en man åt mig. Ropa inte ”Hej tjejen!” till mig. Jag vill vara i fred. Jag vill gå här i mina fina sommarkläder utan att du skriker på mig. Jag vill inte vara osynlig. Jag vill inte att du stirrar på mig. Jag vill inte ha några kommentarer. Precis som alla andra vill jag få plats. Låt mig gå utan att tveka. Låt mig gå utan att skynda på stegen. En timme senare får ditt ropande mig att överväga alternativa vägar hem. Men istället för att gå längs en ödslig gata väljer jag motvilligt eventuella kommentarer från dig. Det är en kompromiss och en markering. Det irriterar mig. Jag vill inte att du ska bestämma var jag ska gå. För att undvika din blick stryker jag längs med kanten av gångvägen. För det är du som tittar på mig. Jag tittar bort. Jag är van att titta bort. Låtsas att jag inte ser dig. Inte vända mig nyfiket om. Stålsätta mig och gå raskt. Men just nu finns det inget att gömma sig bakom mer en avståndet till där du sitter. (140806) Jag har i huvudsak använt mig av en autoetnografisk metod i mitt avhandlingsarbete, dvs utgått ifrån mina egna betraktelser och upplevelser av arkitektur och att gå. Även om jag använt en metod som fokuserar på det självupplevda hos forskaren så visar dagboksanteckningen ovan att jag har varit tvungen att relatera till och ta hänsyn till andra mellanmänskliga relationer som uppstått när jag varit ute och gått. Dagboksanteckningarna blir också ett led i positioneringen av mig själv som forskare. Haraways (1991) vetenskapsteoretiska begrepp om situerad kunskap och partiella perspektiv pekar ut vikten av att forskare beskriver från vilken subjektiv position de betraktar ett fenomen istället för att hävda en slentrianmässig objektivitet. Användandet av autoetnografi har även gjort att jag kunnat uppmärksamma teman och aspekter som jag inte på förhand kunnat peka ut som viktiga för gåendets förutsättningar. Upplevelsen av mörker är ett sådant tema, där jag bland annat tar upp hur upplevelsen av mörker påverkar hur vi förhåller oss till människor vi möter, ser eller tror vi kan konfronteras med när vi är ute och går. Detta i sin tur relaterar till Butlers (2011a) performativitetsteori om skapande och vidmakthållande av identitet som kopplad till kön och sexualitet. Uppmärksammandet av mörker har även bidragit till en diskussion bortom upplevelsen av det som något enbart skrämmande eller riskfyllt. Här har jag snarare pekat på dess kvaliteter: formmässiga, materiella såväl som stämningsskapande, vilket är kunskap som kan användas i utformningen av stadsmiljöer. Genom observationer som dessa och genom införandet av ett kritiskt normativitets-perspektiv i planering och design av stadsmiljöer kan vi ifrågasätta normer och stereotypa föreställningar om arkitekturens och rummets påverkan på människors upplevelser av att gå. Vi kan också föra en kritisk diskussion om hur normativitet manifesteras i det offentliga rummet, och därmed lyfta frågor om tillgänglighet och makt: Vilka behov tillskrivs fotgängare vid utformning av stadsrummet? Vilka aktiviteter och handlingar anses önskvärda?