Överflöd och ofullbordan. Essä om det moderna

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Den moderna epokens början återfinns i det sena sjuttonhundratalet och i Europa. Det är en epok, en kultur som förstår sig som både ny och som annorlunda i förhållande till tidigare epoker och kulturer, sådana som vilat på myter, religion och tradition. Den nya kulturens fundamentala insikt bestod i att ingenting måste vara så som det är, utan allt vore möjligt också på annat sätt. Ingenting gör någonting nödvändigt. Moderniteten kom således att präglas av ovisshet - men också av möjligheter. Var ingenting nödvändigt och självklart, så stod allt till förfogande för bearbetning, praktisk såväl som teoretisk, politisk såväl som ekonomisk och vetenskaplig och konstnärlig. Den moderna kulturen skulle karakteriseras av beständig obeständighet och förändring, av ofullbordan, liksom av ett överflöd av verkligheter och ordningar, sanningar och betydelser. Inget fullkomnas, det nya framträder och varieras - och faller i glömska, allt mer skyndsamt. Moderniteten är glömsk, blickar endast framåt. Essän diskuterar sociologins mest grundläggande fråga: vad är det moderna? Den bearbetar den moderna kulturen som helhet och den tar sig an den moderna människan. Följaktligen återfinns studien vid det vägskäl där kultursociologi och historisk antropologi möts. Främst består arbetssättet i variationer och kombinationer av sociologiska och andra begrepp. Inte sällan härrör dessa begrepp från den klassiska moderna epoken, således decennierna före och efter 1900. Återkommande författare innefattar Tönnies, Weber, Simmel, Mannheim, Lukács, Freud och den huvudsakligen skönlitteräre författaren Musil. Undersökningen refererar emellertid också till författare verksamma under en senare modernitet: Asplund, Blumenberg, Foucault och Koselleck. Syftet är inte att åstadkomma en teori om det moderna, utan att bringa insikt i en kultur vars främsta kännetecken är oöverskådlighet och förändring. Essän är uppbyggd kring tre huvudsakliga föreställningar. Figurerna utgör resultatet av begreppsliga variationer och kombinationer. Samtidigt bildar de utgångspunkter för tolkning. Tillsammans kan de sägas utgöra svaret på frågan om den moderna kulturens beskaffenhet. Den moderna kulturen förstås för det första utifrån föreställningen om ”principen om den otillräckliga grunden”. Det handlar om erfarenheten att ingenting har någon nödvändig och i sig tillräcklig grund. Det som existerar och det som sker, hade också kunnat finnas till och äga rum på både andra sätt och på andra grunder. Varken religionen eller traditionen förmår skänka den moderna människan mening och orientering; de har blivit otillräckliga och inget annat har kunnat ersätta dem. ”Struktivitet” står för en specifik modern idé eller hållning vari naturen, samhället och människan framstår som disponibla, som objekt vilka formas genom processer av destruktion och konstruktion. Om ingenting äger en tillräcklig grund och alltså kan vara också på annat sätt, så är allting ett potentiellt föremål för struktiva bearbetningar; omvänt framträder genom den moderna människans struktiva hållning en värld som saknar tillräckliga grunder. Två viktiga struktiva institutioner har varit kapitalismen och vetenskapen. Särskilt diskuterar jag sociologin som struktiv bearbetning av det moderna. Undersökningens tredje föreställning benämner jag ”abundans”. Idén består däri, att den moderna kulturen präglas av ett överflöd av sanningar, betydelser, verkligheter, ordningar och möjligheter av olika slag - politiska, moraliska, vetenskapliga och andra. Abundans betecknar deras samexistens i tid och rum, liksom deras komplexa, heterogena och antagonistiska förhållanden till varandra. Moderniteten är abundant eftersom ingen tillräcklig grund reglerar ordningar och verkligheter; omvänt gör den moderna kulturens abundans alla grunder provisoriska och otillräckliga. Föreställningen om det abundanta vänder sig mot den inom sociologin och annorstädes framförda idén om det modernas brist på mening och verklighet. Moderniteten präglas visserligen av brist på entydig mening och verklighet - men också av överflöd av olika meningar och verkligheter. Essän avslutas med en kort diskussion om postmodernt tänkande. Postmoderna reflexioner utgjorde väsentligen varianter av klassiska moderna diskussioner. De senare kan beskrivas som det ”arkiv” från vilka postmoderna och andra senare moderna diskurser (reflexiv modernitet, en andra modernitet, senmodernitet) utvinner sina begrepp och föreställningar. Vår tid är ännu modern, liksom vårt tänkande kring kulturen och självet.