Assistive technology, human rights and poverty in developing countries. Perspectives based on a study in Bangladesh

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen ger teoretiskt, juridiskt och empiriskt stöd för att genom hjälpmedelsförsörjning öka möjligheterna för människor med funktionshinder i låginkomstländer att förverkliga sina mänskliga rättigheter och minska sin fattigdom. Människor med funktionshinder är överrepresenterade bland världens fattiga. I utvecklingsländer lever mer än hälften av dem i extrem fattigdom med en begränsad möjlighet att åtnjuta mänskliga rättigheter. Bland de som behöver tekniska hjälpmedel saknar ungefär nio av tio sådana, trots att hjälpmedel under lång tid ansetts vara en förutsättning för delaktighet och jämlikhet. Kunskapen om nyttan med hjälpmedel i dessa länder är begränsad. Denna är betydelsefull för att utforma effektiva riktlinjer och strategier för hjälpmedelsförsörjning. Syftet med denna avhandling är därför att bidra till en ökad förståelse av sambanden mellan hjälpmedelsanvändning, fattigdom och åtnjutandet av mänskliga rättigheter i låginkomstländer. Dessa har undersökts teoretiskt och empiriskt. Fattigdom har inte studerats i ekonomiska termer utan i relation till Amartya Sens definition av nedsatt förmåga, det vill säga en begränsning i att göra eller vara det man kan ha anledning att värdesätta. En så kallad friktionsmodell har utvecklats. Denna erbjuder en förklaring av den dynamiska roll tekniska hjälpmedel spelar för att underlätta förverkligandet av mänskliga rättigheter och öka individens förmåga. Det som skrivs om hjälpmedel i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har analyserats ur ett icke-diskriminerande perspektiv. Enligt denna ges alla berörda rätt till ekonomiskt överkomliga hjälpmedel. Att tillförsäkra denna rätt är både ett nationellt och ett internationellt ansvar. Data från en enkätundersökning i Bangladesh bland 583 personer med nedsatt hörsel eller gångförmåga i åldrarna 15 till 55 år har insamlats och analyserats. Det visade sig bland annat att de som använde hörapparat eller rullstol i större utsträckning upplevde att de åtnjöt mänskliga rättigheter och rapporterade högre förmåga än de som inte använde hjälpmedel. Det framkom också att de personer som aktivt deltog i hjälpmedelsförsörjningsprocessen hade större nytta av sina hjälpmedel än andra.