Att sätta barn på kartan

Sammanfattning: Utemiljön utgör en viktig del i många barns liv och FN:s konvention om barnets rättigheter ger barn rätt att höras i frågor som rör dem. Men ett flertal studier visar att det trots ett uttalat intresse hos många politiker och planerare är svårt att få frågor som berör barns utemiljö beaktade i kommunal, fysisk planering. I avhandlingen undersöks vilka hinder och möjligheter som kan finnas för att information om barns utemiljö ska bli mer använd i det sammanhanget. Geografiska informationssystem (GIS) och kartor spelar en viktig roll i fysisk planering, vilket har tagits som utgångspunkt för att utforma en metod som kan fungera i kommunal planering och ge relevant information om barns utemiljö på ett sätt som tar tillvara barns kompetens och respekterar deras rättigheter. Det forskningsprojekt som avhandlingen bygger på är ett exempel på design som forskningsstrategi. Forskning genom design innebär, i det här fallet, att i en iterativ, reflekterande process utveckla såväl en metod, som de konceptuella föreställningar som forskningsprojektet bygger på. Metoden Barnkartor i GIS är ett resultat av forskningsprojektet. Metoden består av en digital kartenkät med frågor till barn från 10 års ålder om hur utemiljön används, upplevs och kan förbättras. En variant av enkäten ställer frågor till lärare om hur skolans utemiljö används i undervisningen. Enkäten besvaras i skolan och med en handledare närvarande. Dessutom består metoden av en speciellt utformad GIS-applikation samt en procedur för en etisk och säker informationsprocess. I avhandlingen redovisas erfarenheter från de fem kommuner som använt metoden Barnkartor i GIS i konkreta planeringsprojekt. Det visade sig att information om barns utemiljö efterfrågades av planerare med sinsemellan olika perspektiv på planering, utemiljö och kartor, men även tillgång till GIS-teknik och GIS-kompetens varierade. En modell för att göra enkätsvaren tillgängliga för alla intresserade redovisas i avhandlingen. Studierna indikerar också att det finns såväl tekniska, administrativa och konceptuella begränsningar för att information om barns utemiljö ska kunna användas av intresserade planerare. I avhandlingen uppmärksammas betydelsen av de erfarenheter som användare av metoden får i mötet med barn och den kunskap som barnen delar med sig av. Det ses som en strategisk tillgång för att utveckla ett barnperspektiv i kommunal, fysisk planering och andra verksamheter som påverkar barns utemiljö.