Epidemiology of diabetes in a well defined population in Sweden: the Skaraborg Diabetes Registry

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Tidstrender i prevalens, incidens och mortalitet följdes för 15000 diabetespatienter under 1991-2005. Kliniska fynd, C-peptidanalyser och öcellsantikroppar jämfördes med avseende på förmågan att särskilja typ 1 från typ 2 diabetes och faktorer som påverkade prognosen undersöktes. Incidens och ålder vid insjuknandet förhöll sig oförändrade över tid, men prevalensen ökade succesivt delvis på grund av förbättrad överlevnad och delvis på grund av ändrade diagnoskriterier. Unga diabetespatienter, speciellt kvinnor, hade kraftigt ökad dödlighet. Vid diabetesdebuten förlorade patienterna i medeltal 30% av sin förväntade återstående levnadstid. Överlevnaden var starkt korrelerad till HbA1c och systoliskt blodtryck, men inte till diastoliskt blodtryck eller kroppsvikt. Slump-C-peptid var bättre än faste-C peptid och glukagonstimulerad C-peptid när det gällde att särskilja typ 1 från typ 2 diabetes och rekommenderas för bestämning av betacellsfunktion och insulinbehov. De tre öcellsantikropparna(ICA, GADA och IA-2A)hade alla god förmåga att diagnosticera autoimmun diabetes hos barn. Bland vuxna var en enskild öcellsantikropp inte tillräckligt för att diagnosticera autoimmun destruktion av betacellerna. Värdet av att analysera IA-2A hos vuxna var lågt. De motsägelsefulla kliniska fynden understryker att naturen inte har utvecklat två distinkta diabetessjukdomar, utan ett spectrum av kliniska fynd och laboratoriefynd som i olika hög grad är associerade till hyperglykemi. Därför bör den befintliga klassifikationen av diabetes modifieras eller utrangeras. En beskrivning av diabetespatienterna utifrån genetisk risk, autoimmuna markörer, betacellsfunktion och insulinkänslighet skulle medföra en mer adekvat identifiering av homogena patientgrupper vilket skulle effektivisera framtida forskning avseende epidemiologi, behandling och prognos.