Reflektion och självinsikt i "den kommunikativa pedagogiken"

Sammanfattning: I Tallsten barnomsorgs- och skolenhet införde man 1996, som del i en omorganisation av verksamheten, ett nytt tanke- och arbetssätt utifrån en kommunikativ pedagogik. Tre mindre organisatoriska enheter, som var mer eller mindre slutna i förhållande till varandra, slogs samman till en enhet. Ett primärt syfte i sammanhanget var att skapa en helhetssyn på barnet från 1?18 år. Upphovsman till den kommunikativa pedagogiken är den danske läraren Lars Rokkjaer. Huvudtanken är att genom självförstärkande kommunikativa processer skapa en kommunikativ organisation. Ett av motiven är att synliggöra den tysta kompetens som antas finnas hos alla som arbetar i verksamheten. Förutom att addera vars och ens tysta kompetens till den gemensamma synliga kompetensen, för att därigenom utveckla organisationen, är avsikten att den enskilde genom såväl självreflektion som kollegial reflektion skall utveckla sig själv med hjälp av de resurser som finns i den tysta kompetensen. Tre komponenter är betydelsefulla för att nå målet, att skapa självinsikt hos pedagogerna och en kommunikativ organisation. För det första skall pedagogerna fördjupa sina insikter om egna handlingsmönster. Ett steg mot denna insikt tas med hjälp av personlighetsinstrumentet Myers Briggs Type Indicator (MBTI), som bygger på Carl Gustav Jungs teori om psykologiska typer. Genom att man i verksamheten har schemalagda reflektionssamtal ges den enskilde individen, för det andra, möjlighet till ytterligare fördjupning av egna förhållningssätt. För det tredje, och för att reflektionssamtalen skall bli och upplevas som trygga, öppna och ärliga, lär man sig använda en empatisk kommunikationsmodell. Reflektionssamtalens utformning utgår från att deltagarna uppträder i enlighet med föreskrivna etiska regler. Pedagogen är sitt ?eget bästa verktyg? och syftet är att hon och han skall utveckla sin professionalitet genom att arbeta utifrån den kommunikativa pedagogikens intentioner. Pedagogernas professionella utveckling bör resultera i en likvärdig utveckling av arbetslagen och organisationen i sin helhet. Avhandlingen har en socialpsykologisk ansats. Det är pedagogen som social varelse och hennes upplevelser av det sociala samspelet i verksamheten som studeras. I alla interaktiva processer sker ett växelspel mellan människor i den sociala kontext de befinner sig. Den teoretiska utgångspunkten i denna studie är interaktionistisk. Enligt interaktionismen formas och utvecklas människans medvetande genom handlingar i den sociala världen, det vill säga genom människors tolkningar av de interaktionsprocesser de är delaktiga i. Den teoretiska beskrivningen av hur människans individualitet och socialitet utvecklas hämtas från George Herbert Mead och hans föreställning om det sociala självet och dess båda faser Jag och Mig. Respondenternas upplevelser av det sociala samspel som sker i den del av livsvärlden som utgörs av yrkeslivet har tolkats med hjälp av Thomas Scheffs mikrosociologiska begreppsram samt ur Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv. Den empiriska undersökningen följer de interaktionistiska principer som förespråkas av Herbert Blumer. Den studie som har genomförts i Tallsten påbörjades 2001, när processarbetet utifrån den kommunikativa pedagogiken hade pågått i fem år. Undersökningen baseras på 19 intervjuer med pedagoger från såväl barnomsorg som skola. Av de 19 respondenterna är två rektorer, en biträdande rektor och en administratör. Övriga representerar förekommande yrkeskategorier, från dagbarnvårdare till högstadielärare. Samtliga respondenter, förutom biträdande rektor, arbetade i verksamheten när den kommunikativa pedagogiken introducerades och implementerades. Utöver intervjuer har 85 pedagoger bidragit med att besvara en enkät. Förtrogenheten med den kommunikativa pedagogiken varierar hos dessa respondenter. En del har varit med sedan starten, andra har börjat i verksamheten underhand som processen har pågått. Studien är en meningsstudie och avsikten är att på tre olika nivåer försöka förstå vad pedagogernas upplevelser av samvaron utifrån den kommunikativa pedagogiken har betytt för dem själva, för utvecklingen av arbetslagen och verksamheten. Den första analysnivån är en deskriptiv redogörelse av de uppfattningar som kommer till uttryck i såväl intervjuer som enkäter. Helhetsintrycket av den kommunikativa pedagogiken är inte entydig. Den bild som förmedlas av intervjuernas respondenter är mer positiv än den som enkätens informanter ger uttryck för. Införandet av processarbetet har inte varit friktionsfritt, vilket i flera avseenden har fått påtagliga konsekvenser för både enskilda personer och arbetslag. En del respondenter har haft mer eller mindre svårt, åtminstone inledningsvis, att förstå vad processen skulle leda till. Några har av skilda anledningar känt obehag inför den och några tycker inte att den har utvecklat vare sig dem, arbetslagen eller verksamheten. Oberoende av de skilda ställningstagandena till den kommunikativa pedagogiken som sådan, så tycks reflektionssamtalen vara det inslag som har haft störst betydelse för flertalet respondenter. De har medverkat till att fördjupa insikten om egna och andras förhållningssätt. Analysen på den andra nivån, att utifrån Scheffs mikrosociologi fördjupa tolkningen och beskriva de känslor och tankar som avtecknar sig i intervjuerna, visar hur stabila eller instabila de sociala relationerna är. I en del av arbetslagen upplevs de sociala banden som trygga. Respondenterna är stolta över den utveckling de själva och arbetslagen har genomgått. En del pedagoger är kritiska till eller har inte tagit till sig den kommunikativa pedagogikens tanke- och arbetssätt. Några har svårt att ge avkall på ett traditionellt arbetssätt som de behärskar till förmån för ett nytt och oprövat. Genom sitt motstånd till förändringar håller andra tillbaka utvecklingen i sina arbetslag. En eller flera individer har inflytande över de övriga i arbetslaget, vars rädsla för att utlösa konflikter avhåller dem från att agera. Vissa har svårt att finna sig tillrätta i reflektionssamtalen och upplever dem som påträngande. I dessa arbetslag uppfattas de sociala relationerna som otrygga och instabila. I ett försök att förstå vilka känslor och tankar som döljer sig i respondenternas intervjusvar görs, på den tredje nivån, en analys av sekvenser ur fyra intervjuer. Pedagogen ses i den kommunikativa pedagogiken som ?sitt eget bästa verktyg?, och får i de kollegiala reflektionssamtalen en möjlighet att utveckla insikten om egna handlingsmönster. Den djupare insikten om såväl egna som andras förhållningssätt har lett till att två av de intervjuade beskriver att det finns en yttre trygghet i arbetslagen. Däremot ger respondenterna uttryck för att det saknas en inre. Det får till följd att några individers mer eller mindre tydliga inflytande i arbetslagen på olika sätt normerar vad som betraktas som tillrådligt. Att reflektera är något man i arbetslagen kan göra om man har något att reflektera över, tycker den tredje respondenten. De schemalagda reflektionssamtalen liksom den arbetsplatsförlagda tiden utgör ett hinder för hennes frihet. För kollegernas skull måste hon förhålla sig till det som hon för egen del uppfattar som ett tvång. Den fjärde respondenten har en positiv syn på, men en kritisk hållning till, den pedagogik som får henne att uppleva och förhålla sig till eleverna på specifika sätt. En övergripande slutsats av studien är att merparten av intervjuernas respondenter liksom många av enkätens informanter anser, att den kommunikativa pedagogiken har bidragit till deras personliga utveckling såväl som till arbetslagens och organisationens utveckling. Även om det initialt fanns ett motstånd eller en mer eller mindre avvaktande hållning till den kommunikativa pedagogiken hos en del pedagoger, så tycks den ha kommit till Tallsten barnomsorgs- och skolenhet för att stanna och vidareutvecklas. Verksamheten är på väg att bli en reflekterad praktik, men både enskilda individer och arbetslag går alltjämt i otakt med utvecklingsprocessen, så än bjuds den motstånd.