Talet om en skola för alla. Pedagogers meningskonstruktion i ett politiskt uppdrag.

Sammanfattning: En skola för alla, som skolpolitiskt mål, har formats i ett större socialt sammanhang där demokratisering och välfärdsstatens framväxt har varit viktiga inslag. Som retorik är dess funktion att samla olika gruppers förhoppningar i en gemensam strävan efter något som skulle kunna bli bättre. Svårigheten inträder när retorik förvandlas till mål för ett politiskt uppdrag. Den fråga jag ställer i avhandlingen är hur en grupp pedagoger gör ett sådant uppdrag begripligt och meningsfullt i förhållande till den vardag de befinner sig i. Avhandlingen ska ses mot bakgrund av de ofta oförenliga diskurser som interagerar och positionerar sig på den arena som präglar skolans verksamhet. Det är i ett sådant motstridigt sammanhang som skolans pedagoger förväntas utforma det politiska uppdraget, en skola för alla, såsom det uttrycks i styrdokumentens texter. Studien tar sin utgångspunkt i Laclaus och Mouffes diskursteorier och den politiska retorikens öppenhet för olika tolkningsmöjligheter. Den pedagogiska forskningen har genom post-strukturalismen fått nya förutsättningar att utvecklas som filosofisk vetenskap. Dessa nya förutsättningar har delvis sin grund i den mångfald av kulturpåverkan som förekommer i samhället och i den så kallade lingvistiska vändningens tilltro till språket. I analysen lyfter jag fram pedagogernas röster när de skapar mening i termer, eller tecken, som är gällande i retoriken om en skola för alla. Texterna som analyseras består att utskrifter från pedagogers samtal i grupper, från dagböcker och från samtal med pedagogerna enskilt omkring den dagliga verksamheten. De frågor som ställs i studien är: ? Hur förhandlar och omförhandlar pedagoger mening i talet om en skola för alla? ? Hur tillförs betydelser och hur byggs tankekedjor upp till diskurser och hur avgränsas dessa? ? Hur hanteras rådande vetenskapliga och politiska diskurser? Pedagogernas tal diskuteras därefter utifrån begrepp, som är framträdande i retoriken om en skola för alla såsom likvärdighet, differentiering, särskilda behov och specialpedagogisk kompetens. Analysen visar hur idén om det förgivettagna goda blir utmanat när maktens makronivå, såsom den visar sig i skolans styrdokument, ges betydelser i mellanmänskliga språkliga handlingar på mikronivå. När pedagogerna skapar mening i en skola för alla relaterar de till sina egna mål och till att få verksamheten att fungera. Studien visar hur skolans försök att mäta det omätbara skapar svårigheter för pedagogerna. Vidare riskerar värdegrunden, i sin egenskap av kanon, att bli ett uttryck för symboliskt våld där andra sätt att tänka blir otänkbara. I sina försök att få verksamheten att fungera ger pedagogerna begrepp som rättvisa och särskilda behov mening, inte efter någon metafysiskt fastställd måttstock, utan efter de olika specifika situationer som uppstår just då i praxis. När pedagogerna skapar mening i den nya lärarrollen får begreppet extra-mamma stå som symbol för en person som kan hantera elevers känslor och personliga problem likaväl som dagliga konflikter med upprinnelse inte bara i skolans verksamhet, utan också i de sociala problem samhället står inför. Pedagogernas meningskonstruktioner ligger oftast utanför logiska rationella mönster och befintliga diskurser i det som är föränderligt och öppet för andra möjligheter. Intressant är hur alla i studien kommer att handla om fåtalet, om de elever, som lägger hinder i vägen för att uppnå helhet och harmoni. När en skola för alla blir en sluten totalitet, avgränsat från det, det inte är, riskerar retoriken om öppenhet och olikhet bli till slutenhet och likriktning. På så sätt kan den politiska retoriken om en skola för alla likställas med rättvisa, som i sin egenskap av begrepp inte får mening utan en metafysisk grund eller med demokrati som upphör i samma ögonblick som någon makt bestämmer dess absoluta innebörd.