Basic Body Awareness Therapy , assessment, treatment and interaction

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen innehåller fem delarbeten som behandlar olika aspekter av metoden Basal Kroppskännedom (BK) undersökning, behandling och interaktion. I en första delstudie undersöktes validiteten (begreppsvaliditeten) av BAS-hälsa (BAS-H). Sambandet mellan kropp och själ studerades enligt teorierna om kroppsjaget (Roxendal 1993), med hjälp av två patientgrupper och en grupp friska personer. I studien ingick 25 patienter i psykiatrisk rehabilitering, 25 patienter i rehabilitering av långvarig smärta i rörelseorganen och 25 friska personer i en kontroll grupp. Rörelsekvalitet och rörelsebeteende studerades med BAS-hälsa och korrelerades med ett antal faktorer, relevanta för teorierna om kroppsjaget. De faktorer som relaterades till BAS-H var: hälsorelaterad livskvalitet (NHP), generellt psykologiskt välbefinnande (PGWB), tilltro till egen förmåga (ASES), känsla av sammanhang (KASAM), psykiatriska och somatiska symtom (SCL 90), personlighetsprofil och coping (SPS) och upplevd smärtintensitet (VAS). Resultaten visade att det fanns en signifikant och systematisk korrelation mellan BAS-H total index och delskalorna grundning/mittlinje, centrering/andning och flöde å ena sidan och hälsorelaterad livskvalitet (NHP), tilltro till egen förmåga (ASES), generellt psykologiskt välbefinnande (PGWB), symtomskattning (GSI skalan i SCL 90), smärtintensitet (VAS) och känsla av sammanhang (KASAM) å den andra sidan. BAS-H korrelerade inte med personlighets profil och coping mätt med SPS. En vidare analys genomfördes som visade att framförallt NHP var associerat till variationen i BAS-H (50%) och ASES (ytterligare 5%). Vilken grupp man tillhörde förklarade ytterligare 5% av variationen av BAS-H. Den erhållna modellen förklarade således totalt 60% av variationen i BAS-H. De olika grupperna skilde sig åt på delskalorna i BAS-H, på så sätt att patienterna med långvarig smärta hade sämst funktion på BAS-H total, delskalorna grundning/mittlinje och centrering/andning. Patienterna i psykiatrisk rehabilitering hade sämst funktion på delskalan flöde och den friska kontrollgruppen bäst funktion på BAS-H total och alla delskalor. Patientgrupperna skilde sig signifikant åt från den friska kontrollgruppen på BAS-H total och delskalorna grundning/mittlinje, centrering/andning och flöde. Delskalan BAS-H-övriga variabler skilde signifikant ut patienterna i psykiatrisk rehabilitering från patienterna med långvarig smärta och den friska kontrollgruppen. Den andra delstudien var en kontrollerad behandlingsstudie med Basal Kroppskännedom i psykiatrisk öppenvård, där patienterna slumpmässigt fördelades till sedvanligt psykiatriskt omhändertagande med medicin, sjukskrivning och psykoterapi (kontrollgrupp) eller sedvanligt psykiatriskt omhändertagande och Basal Kroppskännedom (behandlingsgrupp). Patientgruppen bestod av 77 patienter i psykiatrisk öppenvård, där 38 patienter slumpmässigt fördelades till behandlingsgruppen och 39 patienter till kontrollgruppen. Behandlingsgruppen fick i tillägg 12 behandlingar med individuell Basal Kroppskännedom. Vid studiestart var det ingen skillnad mellan grupperna. Vid behandlingens slut (efter 3 månader) visade resultaten att behandlingsgruppen var förbättrad i jämförelse med kontrollgruppen med avseende på rörelsekvalitet och rörelsebeteende (BAS-H), inställningen till kroppen och kroppsrörelse samt psykiatriska symtom (BAS intervju) och tilltron till den egna förmågan (ASES). Resultaten kontrollerades med avseende på ålder och kön. Basal Kroppskännedom i tillägg till vanligt psykiatrisk omhändertagande i psykiatrisk öppenvård gav på kort sikt bättre behandlingsresultat än enbart vanligt psykiatrisk omhändertagande. Den tredje delstudien var en kvalitativ studie som fokuserade på patienternas upplevelse av Basal Kroppskännedom (BK). Två patientgrupper i psykiatrisk vård videofilmades och djupintervjuades vid flera tillfällen om sina upplevelser av BK, samt den terapeutiska relationen och arbetsalliansen med sin sjukgymnast. Den ena gruppen (5 patienter) behandlades i psykiatrisk öppenvård och den andra gruppen (6 patienter) behandlades på en slutenvårdsenhet för unga schizofrena patienter. Den första gruppen intervjuades två gånger i början och slutet av en tre månaders rehabilitering. Den andra gruppen intervjuades vid tre tillfällen under en 10 månaders period. Resultaten visade att den vanligaste upplevelsen var en förbättring av balans och hållning. Andra viktiga förbättringar var en ökad kontroll över kroppen och rörelser samt en ökad medvetenhet om kroppen och förmåga att hantera kroppsliga signaler konstruktivt. Att kunna öva själv kännetecknade de patienter som hade fått den mest omfattande effekten av behandlingen (kroppsligt, psykiskt och socialt). Beträffande relationen och arbetsalliansen med sjukgymnasten så var den god för hälften av patienterna med schizofreni och för 4/5 av öppenvårds-patienterna. Tillit visade sig vara viktigt för att arbetsalliansen skulle utvecklas positivt. Den fjärde studien var en kvalitativ intervjustudie om interaktionen (mötet) mellan sjukgymnast och patient i primärvården. I gruppen ingick 10 nominerade sjukgymnastexperter i Skåne. De intervjuades två gånger om vad de tyckte var viktiga faktorer i den terapeutiska interaktionen med patienterna, med hjälp av tre olika metoder. Resultaten visade att sjukgymnasterna upplevde interaktionen med patienten som mycket viktig. Tidigare praktiska erfarenheter av patientrelaterat arbete var den viktigaste förutsättningen för en bra interaktion, men erfarenhet av kroppskännedom ansågs också viktigt. Att etablera kontakt, hur kontakten genomfördes och den terapeutiska processen tyckte sjukgymnasterna var viktigt, speciellt den egna terapeutiska rollen och att aktivera patientens resurser. Detta ansågs påverka behandlingsresultatet. Sjukgymnasterna tyckte att för att bli bättre på att interagera med sina patienter krävdes att man reflekterade över sina behandlingar, speciellt om det uppstod svårigheter. Handledning efterfrågades som en hjälp i att kunna möta patienterna bättre. Den femte delstudien var en kvalitativ intervjustudie om interaktionen (mötet) mellan sjukgymnast och patient i psykiatrisk vård. I gruppen ingick 11 nominerade sjukgymnastexperter i Skåne. De intervjuades två gånger med hjälp av tre olika metoder, om vad de tyckte var viktiga faktorer i interaktionen med patienterna. Resultaten visade att sjukgymnasterna upplevde interaktionen med patienten som mycket viktig. Sjukgymnasterna upplevde att sjukgymnastens egen kroppskännedom och patientens resurser var de viktigaste förutsättningarna för en bra interaktion. Hur kontakten genomfördes och den terapeutiska processen ansågs vara viktigt för behandlingsresultatet. Här var den terapeutiska relationen och att hjälpa patienterna att identifiera sina resurser centralt. Samarbetskontraktet var också viktigt. Beträffande behandlings resultatet ansåg sjukgymnasterna att det viktigaste var att patienten fick kontakt med sina resurser. Genom reflektion kunde de själva förbättra sin förmåga att möta patienter. Handledning av annan erfaren person, som 10 av 11 sjukgymnaster hade, var en hjälp i att utveckla den reflekterande och interaktiva förmågan och således en hjälp i att kunna möta patienterna bättre, upplevde sjukgymnasterna.