C. J. L. Almqvists slottskrönika och det indirekta skrivsättet

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Ämnet för denna tematiska och berättartekniska studie i litteraturvetenskap är C. J. L. Almqvists slottskrönika och det indirekta skrivsättet. Slottskrönikan omfattar romanerna Jaktslottet (1833), Hinden (1833) och Baron Julius K'. Ur Fröken Eleonoras Reseminnen (1835), vilka belyses med hjälp av Almqvists uppsats Om två slags Skrifsätt (1833). Denna infogades senare i Dialog om Sättet att sluta Stycken, som liksom slottskrönikan ingår i Almqvists stora samlingsverk Törnrosens bok. Med ett indirekt skrivsätt behöver författaren inte yttra allt, kanske inte ens det viktigaste. Den medskapande läsaren får då komplettera texten utifrån författarens indikationer i denna. Det är detta skrivsätt med dess gåtor och problem som står i centrum för intresset i denna avhandling. I första och andra kapitlet analyseras några gåtor och därmed sammanhängande motiv i Hinden och Baron Julius K', den okända bördens motiv respektive spökmotivet, som visar sig vara karaktäristiska även för Almqvists verk i stort. Den i de nämnda romanerna antydda bördsmystifikationen resulterar i två helt olika berättelser, en narrativ tvetydighet, beroende på vem som anses vara Julianus Löwenstjernas fader, Andreas Löwenstjerna eller baron Julius K'. Den gåtfulla slutscenen i Hinden tolkas i ljuset av spökmotivet med dess sammanblandning av levande och döda. Denna och andra scener i slottskrönikan kan ges en naturlig förklaring, men även en övernaturlig sådan är möjlig. I tredje och fjärde kapitlet undersöks självreflexionen i slottskrönikan med dess självbespeglande komposition, tematik och handling. Den till synes utelämnade romanen, som aviseras av tant Eleonora i hennes romanskiss i Hinden, kan vara resten av Hinden och Baron Julius K'. I femte kapitlet utforskas slottskrönikans samspel med verk av bland andra Fredrik Cederborgh, Johann Caspar Lavater, William Shakespeare och Walter Scott, vilket förstärker textens tematiska enhet.