Hip fracture - Mortality and residual lifetime risk of fractures

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Osteoporos (benskörhet) innebär att såväl bentätheten som skelettets hållfasthet minskar, vilket leder till ökad risk att få frakturer (benbrott). Osteoporos är en folksjukdom, där frakturerna medför stora kostnader såväl för individen som för samhället. De frakturer som räknas som osteoporosfrakturer är i första hand de som drabbar höft, bäcken, axel, handled och kota. De som redan haft en osteoporosfraktur har en dubbelt så hög risk att få flera frakturer även vid lindrigt våld. Av frakturerna är höftfrakturen den som ger störst konsekvenser för den drabbade. Tre av fyra höftfraktur-patienter är kvinnor där majoriteten är gamla, ofta med andra komplicerande sjukdomar. Trots att det idag finns behandling mot osteoporos som effektivt kan minska risken för fraktur, är det få frakturpatienter som får förskrivet dessa mediciner. Detta innebär att osteoporos är både under-diagnostiserat och underbehandlat. Syftet med studierna i denna avhandling är att identifiera skillnader i överlevnad på kort och lång sikt efter en höftfraktur och kvantifiera risken för nya frakturer i förhållande till ålder och kön. I studien ingår alla patienter, 766 kvinnor och 263 män, som drabbades av en höftfraktur i Malmö 1984/85 p.g.a. en lågenergiskada, d.v.s. att de snubblat eller fallit på golvet eller motsvarande. Dessa patienter jämförs med kontrollpersoner ur normal-befolkningen. I avhandlingens första del beskrivs de kvinnliga höftfrakturpatienterna, som följdes i 22 år. Medelåldern var 80 år när de drabbades av höftfrakturen och nästan alla följdes livet ut. Endast 1 av 20 var kvar i livet vid upp-följningens slut. Redan inom ett år hade 1 av 5 dött, hälften var döda inom fem år och efter tio år fanns bara 1 av 4 kvar i livet. Knappt hälften av kvinnorna drabbades av nya frakturer under sin återstående livstid, i genomsnitt två nya frakturer. Risken att drabbas av nya frakturer var störst hos de yngre kvinnorna. För varje år en kvinna överlevde efter höftfrakturen ökade risken och vid uppföljningens slut hade nästan alla (85%) drabbats av minst en ny fraktur. I avhandlingens andra del beskrivs de manliga höftfrakturpatienterna. Dessa var yngre när de drabbades av sin höftfraktur, medelålder 76 år, och hade en högre tidig dödlighet. Av män med höftfraktur dog var tredje inom ett år och 6 av 10 inom fem år. Efter tio år var bara var femte man kvar i livet. Dödligheten var mest påtaglig hos männen över 85 år, där hälften dog redan inom 3 månader. Knappt en tredjedel drabbades av nya frakturer. Flest nya frakturer fick de män som var mellan 75-84 år där 4 av 10 drabbades, medan den långsiktiga risken var störst hos de yngre männen – precis som hos kvinnorna, eftersom dessa överlevde längre. I nästa arbete tas reda på i hur stor utsträckning höftfrakturpatienterna skiljer sig från normalbefolkningen, när det gäller dödlighet och dödsorsak, i en jämförelse mellan alla höftfrakturpatienter och ålders- och könsmatchade kontrollpersoner. En högre dödlighet sågs under hela studieperioden hos både manliga och kvinnliga höftfrakturpatienter jämfört med kontroller, likaså inom varje åldersgrupp (under 75 år, 75-84 år, över 85 år). Relativt sett var dödligheten högst hos de yngre männen, de under 75 år. Den vanligaste dödsorsaken var hjärt-kärlsjukdom. Om man tog hänsyn till när dödsfallen inträffade, så hade både manliga och kvinnliga höft-frakturpatienter cirka 50% ökad risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar jämfört med kontrollpersonerna. I sista arbetet analyseras om höftfrakturpatienter har större risk att få nya frakturer jämfört med kontrollpersonerna. Nya frakturer inträffar hos närmare hälften av alla kvinnor, både höftfrakturpatienter och kontrollpersoner, och hos en tredjedel av de manliga höftfraktur-patienterna jämfört med var fjärde av de manliga kontrollpersonerna. Både kvinnliga och manliga höftfraktur-patienter hade en ökad risk över tid att drabbas av nya frakturer jämfört med kontrollpopulationen, förutom hos de allra äldsta (över 85 år). De höftfrakturpatienter som var relativt sett yngre när de drabbades av höftfrakturen, hade högre risk att drabbas av nya frakturer. De vanligaste nya frakturerna var höft-fraktur och kotfraktur hos både patienter och kontroller. Sammanfattningsvis så har höft-frakturpatienter en ökad dödlighet och en ökad frakturrisk i förhållande till jämförbara personer i normal-befolkningen. Dessa studier visar att det är stora skillnader mellan kvinnor och män över tid, skillnader som dessutom är starkt åldersberoende. Denna kunskap har betydelse, inte minst för hur man lägger upp framtida åtgärder för att förebygga nya frakturer hos höftfraktur-patienter.